Namnet är svårt att uttala, stava och komma ihåg. Just nu är han återigen aktuell i DN med en ny samhällskritisk artikelserie. Han tar tag i och skriver om saker som vi andra , du och jag kanske ser men väljer bort att göra något åt. Kanske för att vi inte vet vad vi ska göra.
Denna gång handlar det om vuxenmobbning, som sorgligt nog inte är alldeles ovanligt. Inte bara småelak mobbning, utan grym , fruktansvärt grym.
Mobbning är ett förfärligt och motbjudande ord. Och dess följder kan vara fruktansvärda.
Maciej Zaremba spar ingen möda på förberedande underlag till sina artiklar. Han är grundlig. Man vet man var hans sympatier ligger. Självfallet hos offret. Utan att var styrd tror jag att det är där - förhoppningsvis - de flestas sympatier finns.
Zaremba skriver beundransvärt rakt, enkelt, engagerat och osentimentalt - jag ser i alla fall ingen tillstymelse till snyft.
Första avsnittet är så starkt att det knyter sig i magen.
Man/jag mår illa.
Läs det!
Hur är det möjligt att något sådant kan hända i mitt land?
I ett företag i lilla Ljungby?
Är man så påverkad av den närmaste omvärldens åsikter att man inte ens kommer på idén att ifrågasätta?
Det värsta är att jag inte vet hur jag själv slulle reagera.
Och det är ganska läskigt. Hur modig är jag?
Vågar jag ta parti för något alla andra tycker är fel?
Vågar jag gå mot strömmen?
Eller gör jag det lätt för mig?
Följer med strömmen.
Tror/tänker det andra tror/tänker.
Självfallet är det enklast och bekvämast att tycka att det som de flesta andra tycker är rätt är rätt.
Och i så fall - kan jag sova gott om natten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar