Motsägelsefull.

Motsägelsefull - visst är man det, till och med Eternellen, det måste jag erkänna. Ganska ofta till och med. Jag tar ett aktuellt exempel. När kungen gifte sig med Silvia Sommerlath tyckte jag att det var helt naturligt att hon blev drottning. Funderade inte över huvud taget på saken. Men nu tycker jag att det är lite löjligt att Daniel Westling blir prins i och med giftermålet med kronprinsessan Victoria. Och inte nog med det, hertig av Västergötland också och upphöjd till HKH.
Varför tycker jag så?
Jag gillar ju Daniel. Han verkar vara en bra person som står med fötterna på jorden, snygg och representativ dessutom och uppenbart jättekär i sin prinsessa. Det är väldigt roligt att de får varandra.
Men ändå! Prins, hertig, HKH! Så där plötsligt!
Och vore jag Daniels mamma skulle jag nog tycka att det är lite konstigt att ha en son som är prins från och med den 19 juni. Märkligare än att ha en kronprinsessa till sonhustru.
Men vem vet, kanske jag ändrar mig. Kanske jag så småningom tycker att det är den naturligaste sak i världen. Gamla sagor slutar ju med att pojken fick prinsessan och halva kungariket. Och det var inte minsta konstigt med det.

Maken fyller 73 i morgon!

Hur är det möjligt?
73 år!
Vi var 24 när vi så smått blev ett par och 22 när vi träffades.
I 10 dagar varje år är jag hans unga hustru. Sedan är vi lika gamla/unga igen. Nej gamla. Känns fel, men rätt. Gamla! Vi? Inte då. Men jo!
Oh, my God! som dom säger i amerikanska TV-program. Det är 50 - femtio - år sedan vi sågs första gången!!!
Jag minns att jag tyckte att det var otroligt att människor - mamma, pappa, släktingar etc - kom ihåg en massa saker som hänt för 50 år sedan. Och dumt nog tyckte jag också att det var fullkomligt ointressant. Det var nuet som gällde. Varat!
Men det är lätt att minnas! Och inte det minsta ointressant. Ändå är det bara en bråkdel man/jag kommer ihåg. Massor av saker som jag aldrig trodde var möjligt att glömma - är just glömda. Märkligast av allt är att saker jag själv minns tydligt - om än inte i detalj - numera är HISTORIA.
Historia?
Jag? som var ett år yngre än mina klasskamrater och därmed yngst i alla sammanhang under många år.
Det var då det! Nu är det länge sedan jag var "yngst" någonstans.
Kom ihåg! Ungdom är något som tar slut ganska snabbt!

Maciej Zaremba, suveränt bra skribent.

Namnet är svårt att uttala, stava och komma ihåg. Just nu är han återigen aktuell i DN med en ny samhällskritisk artikelserie. Han tar tag i och skriver om saker som vi andra , du och jag kanske ser men väljer bort att göra något åt. Kanske för att vi inte vet vad vi ska göra.
Denna gång handlar det om vuxenmobbning, som sorgligt nog inte är alldeles ovanligt. Inte bara småelak mobbning, utan grym , fruktansvärt grym.
Mobbning är ett förfärligt och motbjudande ord. Och dess följder kan vara fruktansvärda.
Maciej Zaremba spar ingen möda på förberedande underlag till sina artiklar. Han är grundlig. Man vet man var hans sympatier ligger. Självfallet hos offret. Utan att var styrd tror jag att det är där - förhoppningsvis - de flestas sympatier finns.
Zaremba skriver beundransvärt rakt, enkelt, engagerat och osentimentalt - jag ser i alla fall ingen tillstymelse till snyft.
Första avsnittet är så starkt att det knyter sig i magen.
Man/jag mår illa.
Läs det!
Hur är det möjligt att något sådant kan hända i mitt land?
I ett företag i lilla Ljungby?
Är man så påverkad av den närmaste omvärldens åsikter att man inte ens kommer på idén att ifrågasätta?
Det värsta är att jag inte vet hur jag själv slulle reagera.
Och det är ganska läskigt. Hur modig är jag?
Vågar jag ta parti för något alla andra tycker är fel?
Vågar jag gå mot strömmen?
Eller gör jag det lätt för mig?
Följer med strömmen.
Tror/tänker det andra tror/tänker.
Självfallet är det enklast och bekvämast att tycka att det som de flesta andra tycker är rätt är rätt.
Och i så fall - kan jag sova gott om natten?

Var höll skönhetsrådet hus när nya huset på Östermalmstorg uppfördes?

Den fasaden, glas i något blålila med inslag av björkstammar, är något av det fulaste jag sett.
Obegripligt att man inte lagt sig i det. Eller har man? Här förfasar man sig över förslaget att bygga två torn i slutet av Torsgatan, där Stockholm möter Solna. Argumenten emot tornen är många: "fula, för höga, förstör Stockholms siluett etc." Och då är de ändå tänkta att stå i närheten av norra stations-området som varken är eller någonsin har varit någon större skönhetsupplevelse. Tvärtom! Fruktansvärt fult och trist ända fram till Hagaparken, Stallmästargården, Haga Tingshus och även den en gång så föraktade Wennergren Center-byggnaden.
Tänk om på Östermalmstorg - riv ner fasaden, den skämmer hela torget och byggnaderna runt omkring.

Makalöst patetiskt dravel.

Har du läst Sturegallerians annons inför Mors dag i Svenskan?
Gör det, så kanske du liksom jag ilsknar till ordentligt. Eller....?
Vilken kvalificerad smörja! Här följer några exempel:
"Hon bar runt på dig i magen i nio månader, ammade dig och tröstade dig på natten när du skrek. Höll i dina händer när du tog dina första stapplande steg. Följde dig till dagis, packade matsäcken och baddade ditt knä när du ramlat. Tjatade att du skulle vara försiktig. Gungade gungan i regnet i lekparken.........Var med vi uppropet den första skoldagen. Bakade tårtor till ditt födelsedagskalas. Hjälpte dig med läxorna......Grät en tår när du gick ut nian och gjorde dig generad på skolgården sista dagen i gymnasiet. Ringde för ofta när du flyttat in i din första lägenhet.......Kom på söndagsmiddag och vill hjälpa till med disken. Log förvirrat ???????? (frågetecknen är mina och hör inte till texten) när du berättade om ditt yrkesval. Vattnade växterna när du var borta.......
Dags att ge tillbaka?
Ps. På sturegallerian.se hittar du tips på vad mammor blir glada att få."

VADÅ? DAGS ATT GE TILLBAKA!
Allt det där - kanske inte precis allt: inte växterna och lite annat som jag utelämnat (men det är väl inte så slitigt att göra det heller) - är väl sådant man SKA göra som mamma. Det är väl sådant som vi mammor åtagit oss at göra genom att föda barn - vi ska sköta om dom, glädjas åt deras framsteg, uppmuntra deras intressen, hjälpa dem i livet, ängslas...... allt vad du vill. Men inte ska vi väl ha NÅGOT TILLBAKA för det. Våra barn har ju redan och fortsätter att berika våra liv bara genom att finnas till.
Och inte ska väl Sturegallerian eller någon annan ha en massa pengar för att jag skött om mina barn - för det är ju det som denna riktigt äckligt känslosamma annonstext går ut på.
Ibland skäms jag för att jag under mina yrkesår jobbat med reklam.
Ge mig ALDRIG en present för något som verkligen varit min uppgift. Aldrig på MORS DAG!

Kolla min potatis!

Min odlarglädje känner inga gränser.

Nysatta potatisplantor i en pallkrage. Fort som attan går det. Plantorna - ja, jag har köpt dem inte groddat och dragit upp dem från början själv - växte minst en decimeter under vår vecka i Skåne. Så nog lär vi få lite skörd till midsommar. Det godaste som finns: nypotatis med en liten kall smörklick. Härligt att det ännu så länge finns en och annan primör att längta efter.

Lavendeln är risig och torr, fick en sista chans att kvickna till under bortaveckan, men tyvärr kalla vintern har tydligen gjort sitt. Lika illa med vita Schneewittchen. Nu blir det Brunnsvikens trädgård på fredag - nya lavendelplantor, nya vita rosor och en chokladblomma vill jag ha. Kanske några buxbomsbollar också.

Eternellens Skåneresa.

Tulpaner i Fredriksdal i Helsingborg.


En magnolia är alltid en magnolia - här på Österlen.


Bokskog - finns det något vackrare.


Kronan på 500-årig ek i Kivik. Lite gles? Ja, men 500 år, betänk det!

Skåne är ett MÅSTE varje år. Lite "mitt" landskap, känner mig oerhört hemma här. Det har jag alltid gjort ända sedan jag första gången satte min fot på skånsk mark. Jag tror - och det känns bra att tro det - att om jag haft ett tidigare liv så har jag bott någonstans vid kusten i detta ljuvliga landskap. Det gör jag ju inte i detta liv, men har lyckligtvis goda och gästfria vänner som gärna delar med sig av sitt landskap och kära sällskap. Det tackar vi extra för.

Oraklet i Täby

Det blir en varm skön sommar - skatorna har byggt bo högt uppe i linden. Jodå, jag minns att jag berättat om det förut. Men en liten påminnelse skadar aldrig. Glöm aldrig vad jag sagt när det visar sig att jag har rätt!
Om något år eller två kommer små nyfödda flickor och pojkar döpas till de namn som var moderna i oraklets (alias Eternellen) generation. Då är det lille Bertil som sussar så gott i vagnen och lilla Kerstin som ska inskolas på dagis. Lennart, Lars, Sven-Erik, Hans, Berit, Kerstin, Ulla, Lena, Margareta kommer stort liksom Birgitta, Bo, Rolf, Jan, Anna-Greta, Elisabeth, Åke, Inger, Karl-Gustav, Lena, Sten, Sture, Britt, Marianne, Göran, Torsten, Bo, Gunnar Barbro etc. Visst är det väl lustigt att även namn går i modevågor - plötsligt är det inte en unge som döps till Alva eller Kevin längre. Eller Albin och Hilma.
Kom nu ihåg vem som siade om namnfenomenet!
Apropå namn. Och detta är verkligen en orakelparentes. Jag retar mig gruvligt på när det i födelseannonserna till exempel står:
Karin och Gustavs lilla syster. Karins och Gustavs ska det ju vara.
Likadant på löpsedlar och i rubriker - och journalister borde ju veta att det inte heter Lena och Eriks nya lyxvåning. Ja, Erik heter han ju inte Lena Philipssons nya man, men jag minns inte vad och det spelar ingen roll, det är genitiv-s:et jag är ute efter. Lyxvåningen är ju lika mycket hennes. Eller hur? För att använda ett modeuttryck.
Eller hur?
Absolut!
Nu håller oraklet verkligen på att spåra ur. Eller hur? Absolut!
Lovar att skärpa sig.
Efter den 19 juni kommer inte en enda svensk brud att skrida till altaret i en axelbandslös brudklänning med djupt dekolltage. Stackars den som gifter sig den 20 i något sådant. FULLSTÄNDIGT OMÖJLIGT UTE tro mig. Sedesam, långärmad, och stilfull blir brudklädseln. Precis som Victorias. Absolut! Något modeorakel är jag inte och kan naturligtvus ha fel - men troligtvis inte.
Nästa sommar blir grått modefärg. Det är inte eget siande, oraklet i Täby har hört det av en kunnig boutiqueflicka. Anledningen till denna information är att jag redan denna säsong rusat runt efter ett par grå byxor. Gärna i linne eller linne/bomull. Så egentligen skulle jag kunna smickra mig med att vara lite före i modesvängen. Eller hur? Hur som helst, grått finns inte i år, men nästa. DÅ BLIR DET STORT, om man får tro boutiqueflickan och hon såg ut att ha koll. Mycket bättre koll än oraklet.
Lite märkligt, tycker jag, grått är ju en klassisk basfärg. Men nu skiner solen och värmen är på väg så då tar jag vita byxor istället till min fräscha grå/vit-randiga blus - köpt i Dubai i februari.
På tisdag morgon drar vi söderöver maken och jag. Till Skåne.
Hemma igen den 24 maj, och då kan man bada - i alla fall snabbdoppa sig.
Kvalificerat siande: +15.

Jag letar och letar och letar....

Är det inte efter läsbrillorna så är det sebrillorna som är borta. Eller kalendern. Eller telefonboken. Mobilen och de två trådlösa har också en förmåga att försvinna. Det är JOBBIGT. Inte för att vi har en oändlig bostadsyta att leta på, det har vi inte, men att sno runt och inte hitta.
Varje gång jag letar - och retar upp mig på mig själv - så bestämmer jag mig för att ALLTID, ALLTID, ALLTID ställa/lägga saker på samma ställe. Åtminstone inte släppa mina alldeles privata grejer som ingen annan har någon nytta av - brillorna, mobilen,kalendern och telefonboken - precis varsomhelst. De trådlösa är vi två om så dom kan jag inte helt styra över. Bara komma med det goda förslaget att vi båda två verkligen ska anstränga oss att alltid sätta den ena på köksbänken och den andra på skrivbordet. Eller på laddning om så behövs. Goda föresatserna håller inte i två minuter kan jag lova. Sedan är vi/jag tillbaka i letandet.
Apropå något helt annat - majsolen är äntligen framme. Den har jag också letat efter bland molnen. Men den kom fram alldeles av sig själv. Det gör inte dom andra prylarna - jo faktiskt kalendern, som jag rusade runt efter för en stund sedan. Låg i handväskan! Precis där den skulle! Och precis där jag bland annat letat!!!
Och nu kan jag knappt bärga mig till fredag klockan 15.00 då jag ska klippa håret.

Och här kommer segelbåtar.

Mulet är det denna förmiddag, men segelbåtar är ju alltid segelbåtar och härliga att titta på. Så här såg det ut på Hägernäsviken för en stund sedan.

Självstunder.

Självstunder är sköna. Inte så att jag inte tycker om att vara tillsammans med andra, det gör jag verkligen. Men jag behöver också självstunder. Stavgången nästan varje morgon är en sådan. Bara jag, naturen och stavarna, som hjälper mig att gå rakryggad och hålla en rask och rytmisk fart. Och man tänker så bra. Nej, jag gör inga anspråk på stora och högre tankar, utan vanliga vardagstankar om sådant som rör mig och mitt, min familj och mina vänner som alla är så viktiga i mitt liv. Småsaker som:
- maskeringstapen jag glömt att köpa till dagens måleri,
- midjeringarna som skvalpar trots ihärdiga promenader,
- att jobbet på Kupan blir bra även när otroligt omtyckta A.A. slutar - ska träffa nya chefen för första gången imorgon,
- resan till Skåne om några veckor - härligt,
- makens gikt - men den blir väl bättre,
- belöningen framöver när det är tillräckligt varmt att hoppa i vattnet efter stavgången,
- tandköttsoperationen i juni - inget kul att tänka på, men något ska man ju ha som är trist,
- ska vi hänga med M o G till Spanien i september,
- ska jag önska mig parasoll till altanen i födelsedagspresent,
- så vackert det är och så bra jag mår, och så bra vi har det, o s v.
- hur ser en "vanlig människa" och "vanligt folk" ut och hur är hon/dom/vi? Men det tål verkligen att tänka på. När jag vet ska jag tala om det.
Och sedan blir det dusch, yoghurt med solros- och pumpafrön plus torkade bär. Te förstås. Eller kaffe. Och tidningen. Färdig för en ny härlig dag. Ser fram emot att M och L kommer på middag.
Skaldjurspatén och örtagårdssåsen är klara, och marängen till pavlovatårtan.
Och städat har jag gjort.

I Söderköping hade björken musöron.

Valborg och 1 maj har passerat under trevliga och kulinariska former i goda vänners lag i Tjusts skärgård. Det vårades under resan från Täby. I Söderköping och fortsatt söderut hade björkarna spruckit ut. Så skira och vackra. Lite kallt och blåsigt, sol ena stunden, regn den andra - lite nyckfullt med andra ord, precis som det ska vara denna helg när vi hälsar våren välkommen. Samma gamla sånger, som rör vid hjärtat och framsjungna av Lunds studentsångare.
Hem igen idag - och se nu hade det hänt något även norr om Söderköping: björken grönskar - dags att klippa rosor.