Om man nu överhuvudtaget kan gradera strålande mornar, så måste denna vara en av de allra mest strålande.
Ensamma, elaka svanen guppar stillsamt på blankt vatten.
Blåaste himmel speglar sig i ytan. Stranden på andra sidan viken likaså, en knivskarp spegling. Gräset grönskar. Krokus brer ut sina gula, lila och vita kronblad. Snödropparna hänger med sina snövita tunga huvuden. Vitsipporna - mina älsklingar - brer ut sig, miljoner av dem och alla lika vackra. Blåsippsbestånden ökar - ljuvliga är dom i olika blå och rosaröda kulörer. Beror det på den ihärdiga mångåriga fridlysningen att det finns så många? Ökningen märktes redan förra våren, men i år.....
Koltrastarna sjunger i Hägernäsdjungeln, hackspettarna klapprar på som sjutton.
Små ynka knoppar på några buskar, snart grönskar allt.
Häromkvällen var det padd- och grodafton. Det hade börjat skymma. Rätt svalt och fuktigt i luften. A och jag var ute på en kort kvällspromenad. Först såg vi en och sedan en och sedan tre och sedan två sedan en ...... aldrig har vi sett så många på en gång. Vi fick se upp så vi inte trampade på eller sparkade till någon. Några rörde sig, andra satt blickstilla. Vi räknade. Fick ihop 15, då vände vi eftersom dom var svåra att se på vägsträckan där gatlyktorna slocknat. På hemvägen tappade vi räkningen, det satts och skuttades överallt. Varken A eller jag vet någonting om grodor. Men det verkade som om alla hade vaknat upp samma kväll efter sin vintervila - om dom nu har en sådan - och gett sig ut på vift. En märklig upplevelse, men naturen är ju förunderlig.
Sedan den kvällen - nio dagar sedan - har vi inte sett en enda. Jo en enda, men den simmade i bäcken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar