Långfredag

När jag var barn, under hela min uppväxttid faktiskt, så var långfredagen årets absolut tristaste dag. Allt var stängt. Inget fick man göra. Att gå ut och leka var det inte att tänka på. Läsa en bok uppkrupen i ett hörn kunde man göra förstås och gå promenad med pappa. Ändå kommer inte jag från något speciellt hängivet religiöst hem. Mormor möjligen. Hon tyckte i alla fall inte att det var lämpligt att barn var ute och lekte den dagen. Och jag tror att både mamma, pappa och morfar tog oftast hänsyn till hennes åsikter - hon hade ett svagt hjärta och skulle inte uppröras. Och kanske alla tre tyckte att det var skönt med lite stillhet.
Faster Gerda - stränga damen i pappas syskonskara - klädde sig i svart klänning och svarta strumpor den dagen och ansåg att barn skulle hålla sig i stillhet. Det tyckte hon alltid i och för sig, så det var ingen större skillnad. Barn skulle uppföra sig ordentligt och inte flamsa omkring. På radio - TV fanns inte på 40-talet - spelades stilla musik och övriga program var av det allvarliga slaget och radioteatern slog till med någon ursorglig pjäs. På bio kunde man gå och se Tro, den var antagligen barnförbjuden, jag såg den aldrig men jag vet att den var allt annat än rolig och spännande. Och maten på långfredagen - riktigt äcklig - stekt salt lax med kokt potatis och korintsås.
Det är längesedan allt det där och tack och lov är det inte så strängt längre.
Och beträffande den salta laxen med korintsås har jag definitivt ändrat uppfattning. Gott är det.
Och jag bär gärna svart!!! Inte bara på långfredagen.