Den där 24-årige killen jag mötte för 51 år sedan. 75 år!!!! Sjuttiofem!
I tio dagar varje år mellan 31 maj och 10 juni är jag hans unga hustru.Sedan är vi lika gamla igen, eller lika unga. Det beror på hur man tar det och jag gillar citatet: "Age is a matter of mind, if you don´t mind it doesn´t matter".
Egentligen är det rätt häftigt att åldras - särskilt om man tänker på alternativet - man har en massa erfarenheter och upplevelser att blicka tillbaka på och ibland hämta kraft ifrån, bra att ha när man ska se framåt - och det MÅSTE man ju - ta chanser att göra allt man vill och kan.Leva på. Det är ju NU livet pågår. Hela tiden. Den tid man har. Och man ska definitivt inte avstå från att leva för att man är rädd för att dö. Det gör man ju i alla fall förr eller senare.
Jag har ingen känsla för min ålder. Egentligen bara när jag tittar i spegeln och när jag ska måla tånaglarna. Inuti är jag ju densamma som jag alltid varit. Eller? Men skalet förfaller och rynkar till sig, det gör det. Och näsan och öronen är större! Visst är det konstigt Jag trodde det var en myt - men det har jag blivit varse att det inte är. Mina små öron är betydligt flaxigare nu, men jag hör sämre med dom. Och näsan ska vi inte tala om.
I socialnämnden talar vi mycket om "de äldre", vårdformer, olika typer av "boenden", hemtjänst etc. Det är fortfarande en främmande värld. Jag upplever aldrig att det faktiskt handlar om mig också. Inte mina behov just nu men kanske inom en snar framtid. Men den dagen, den sorgen.
De äldre? Inte hör jag och Maken dit! Och inte våra vänner heller. Inte än, det är långt kvar tills dess.
Ser framåt gör vi, både Maken och jag. Närmast ligger en resa till Skottland, som börjar på söndag, tillsammans med lillebror (snart 70) och svägerska.
Slut för idag! Måste störta ut och ta en plåt focaccia ur ugnen som ska serveras till födelsedagsbuffén i kväll som vi samlat några vänner till.
Och nu!
Nu börjar dagens första jakt på glasögonen, som jag alltid lägger ifrån mig och och ständigt letar efter. Kan det vara ett tecken? Ett ålderstecken? Nej, det kan det väl inte! Inte jag! Inte nu!
Underbar syn på åldrandet och jag instämmer!
SvaraRaderaSå lustigt att du skriver om just det där i dag, för grannen S och jag, som tog en skogspromenad med hundarna, pratade om samma sak. Jag berättade för henne att jag upplevde att min mamma var jättegammal när hon som nybliven änka fyllde 50, och hade ingen förståelse för att våra barnbarn skulle uppfatta oss som gamla. Då är vi 67 och 68!
SvaraRaderaNej, inuti är man nog alltid den man varit och ibland går man och funderar på vad man ska bli när man blir stor. Tyvärr talar spegeln ett annat språk, men den behöver man inte titta i så ofta.
Hej Cici! Så kul att just du hittat hit! Jag ser att du är både mormor och matte.Själv är jag bara "mattemor" och då och då dagmatte till Signe som är en mycktet trevlig och älskansvärd 7-årig flatcoated retriever. Eftersom vi just haft och har en födelsedag i faggorna är jag för tillfället lite åldersfixerad. Fånigt nog, för vad betyder ålder? Det går över, det har det gjort förut. Men just nu är det lite akut.
RaderaSer fram emot fortsatta kontakter.
Hälsningar från Eternellen.