De tre musketörerna.

Nu har jag sett den: De tre musketörerna på Stadsteatern. Väntan har varit lång, biljetterna fick jag någon gång i somras. Värd att vänta på så länge? Nej, knappast för en som är drygt en generation för gammal för att vara  utpräglad rockmusikälskare. Men det böljade i bänkraderna, man klappade och stampade och skrattade efter varenda "fuck", vilket innebar att somliga skrattade i stort sett hela tiden.Tänk att ett så utnött ord kan vara så fruktansvärt lustigt och fortfarande vara lite snudd på vågat.
Att entusiasterna hade en treochenhalvtimmars  ren lyckostund - det förstod jag - och då handlar det om 60-åringar och yngre, de som mer eller mindre fötts i rockens tidevarv. Dit hörde inte vi, Maken och jag. Vi tillhörde det äldsta i publiken, vilket inte är ovanligt i och för sig. Det är ändå roligt att NÅGOT kan locka en ungdomligare publik än oss till teatern.
Musiken dånade i okänt antal decibel, artisterna skreksjöng och dansade som galningar - men bra får jag erkänna - effektutbudet mer än frikostigt: blinkande lampor, svepande strålkastare, kulörta hoppande ljusslingor, täta rökridåer, bra scenografi och fantastiska kostymer. Men sammantaget too much för mig får jag säga. Gula fläcken hann inte med, normalt ser jag suddig på det ena ögat men nu var det sudd mest hela tiden på båda.Och i växlingarna mellan dånande musik/sång och sluddriga dialoger var det inte lätt att hänga med. Gammal tant! Javisst. Fattar ingenting! Inte rockens storhet! Nej, det är möjligt. Men det är inte något tvång att gilla allt. Det våras för tanten har jag hört och märkt och är man tant som jag så säger man vad man tycker och står för det - so what! Jadå, Maken var med. Han tyckte att det var förfärligt från början till slut.