"Maken - vilket vackert ord"

skriver Hanna Hellquist i sin krönika i dagens DN. I början handlar Hannas krönika om hennes passion för tidningar med ANTIK i titeln. I Antikvärlden har Hanna läst en annan krönikör, Helene Tursten, som berättar i sin krönika - det blev en förfärlig massa krönikor och krönikörer här, hänger du med? - att hon varit på auktion med Maken.
"Maken. Vilket vackert ord", skriver Hanna H. och fortsätter:
"Tänk att ha en make och kunna skriva om den sådär i förbifarten. Maken bara är där, i ett alldeles vardagligt sammanhang. Maken hänger liksom bara med. Helene och Maken var på auktion. Hon hittade en gammal matta, men Maken satte sig på tvären och sen trätte hon och Maken ett litet tag om mattan men köpte den så klart för Maken har lärt sig att det inte är lönt att sätta sig på tvären när hon har fått syn på något som hon vill ha!
Jag vill se den där Maken. Jag vill ha honom själv. Tänk att kunna skriva en krönika och bara slänga ur sig en liten anekdot om Maken. Jag vill en enda dag gå på auktion med en karl som jag kan nämna i förbifarten eftersom hans närvaro är så okomplicerad och självklar, och jag vill bråka om en gammal matta. Bara en dag. Bara en dag vill jag att allt ska handla om en gammal matta."

Aldrig någonsin har jag tänkt på att maken är ett vackert ord. Jag har använt det, sagt det, skrivit det. Men vackert? Men tänker man efter så är det faktiskt fint. Maken och jag. Jag och Maken. Hädanefter ska jag alltid skriva Maken med stort M.
Och nu ska jag - det har jag faktiskt pratat om länge - släpa med Maken till Auktionsverket och kolla mattor. Kinesen i vardagsrummet ser faktiskt rätt sliten ut efter att ha blivit trampad på i 38 år medan Maken hållit i snart 50. Men Maken trampar man förstås inte på.