Alldeles för tidigt, men ett faktum. Pulsade till bussen, nåja, nästan puls i alla fall. Och halk. Det gäller att gå försiktigt. Korta steg är definitivt bättre än långa. Buss. T-bana, tåg till goda vänner i Uttran. Lunch! Kom fram i tid! Enormt trevlig eftermiddag. Sååååå gott. Såååå angenämt. Stort tack. Kom hem i tid också, kan inte klaga på lokaltrafiken, som vanligtvis får så mycket skäll vid väder- och temperatursvängningar. Allt klaffade; Tumba-Hägernäs på drygt en timme. Hade väl tur kantänka. Och så fick vi ju skjuts från Mörby C av omtänksam dotter. Tack, tack. Trött, jättetrött efter att ha varit social, trevlig och älskvärd i sex timmar. Kunde ändå inte somna; läste; löste korsord; förstorade problem; tänkte på nyss avliden svårt sjuk vän; hittade på ett mantra för att komma igång med sovandet; .... till slut god natt i fem timmar. Vaknade till fraskrasande ljud. Gårdagens snö låg kvar. Oh, my God! Vaknade av fras. Typiskt isfras. Tidningsbudets bil hade stannat utanför. Upp. Minusgrader. Neeeeeej, isen gick ju upp för sex månader sedan, 16 april tror jag det var. Det får inte vara dags igen! Det KAN bara inte var dags igen för de långa kalsongernas natt! Eller kan det? Visst, jag gillar årstider. Älskar årstider egentligen. Men somliga är lite väl långa. Ska det vara såhär till en bit in i april?
l
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar