Så du kan förstå att det blåser. Mycket värre än på bilden i mitt förra inlägg. Nej jag gnäller inte. Konstaterar bara att så är det när man har lyckan att bo vid vatten. Och jag älskar varenda våg som kommer vräkande. Jag har funderat på att måla det blågrå och vitskummande, men inser naturligtvis min begränsning i målarkonsten. Visserligen har jag hört att någon sagt: "säger konstnären att något är konst så är det konst." Det är sympatiskt i och för sig, men jag tvivlar. Lite pretentiöst vore det nog om jag på fullt allvar påstod att mina målarförsök var konst. Däremot tycker jag inte att det jag gör är så väldigt mycket sämre än vad många som kallar sig konstnärer åstadkommer. Javisst, det är sådant jag inte förstår; sådant jag inte ser något i; anar ingen symbolik; kan inte ta till mig varken färg eller form.
Konst behöver definitivt inte vara vacker, men måste ge mig något, beröra på något sätt, ge mig en känsla av något. Jag ser absolut ingenting i exempelvis några glödlampor och sladdar i en skokartong, eller vita A4-blad med små skära korvliknande saker på rad.
Idag har vi målat citroner, äpplen, vitlök och rödlök på kursen. Själva objekten blev hyfsade både form och färgmässigt. Ja, det tycker jag faktiskt. Men skuggorna under är ett elände, inte extremt dåligt men definitivt inte bra. Så svåååårt! Kul är det i alla fall och väldigt intressant, några av Karins tålmodiga och uppmuntrande undervisning och goda råd fastnar väl hoppeligen så småningom.
Tänk att kunna måla som Lars Lerin eller Andrew Wyeth vars konst vi hade glädjen att se i somras! Den förra i hans eget museum i Munkfors, den senare på Akvarellmuseet i Skärhamn. Upplevelser. Starka upplevelser som gav magkänsla och fortfarande sitter kvar bakom ögonlocken. Och inte glömmer jag heller Kjell Engmans glas på Läckö slott. Särskilt hans luftlätta, svepande klänningar - så fantastiska. Det är konst det! tycker Eternellen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar