Prinsessor på ärten gillar jag inte.

För länge sedan hade jag en arbetskamrat, som en dag hörde hustrun gå omkring och småmuttra.
- Vad säger du, jag hör inte, sade han.
- Bry dig inte om det du, jag pratar med blommorna.
- Jaha, och vad säger du till dom då?
- Till den här som jag pratar med just nu säger jag jävla blomma nu åker du ut.
Vilken växt som åkte ut vet jag inte. Men jag misstänker vad det kan ha varit.
Nu har jag i flera veckor vårdat en krukväxt - en hibiskus - som jag fått i present av goda vänner. Verkligen ansträngt mig till det yttersta - min favoritblomma, sade den manliga givaren när han överlämnade det mycket vackra exemplaret. Den har stått "ljust - men inte i direkt solsken", precis som det står i boken. Jag har inte rört krukan ur fläcken - att flytta en hibiskuskruka är mer eller mindre en dödssynd - bara vattnat i "lagom dos"och mer eller mindre hållit andan när jag varit i närheten och inte utsatt den för drag eller något annat plågsamt. Vad hände? Hibiskusen tappade omedelbart alla svällande knoppar.
Nåja, tänkte jag, den har ju bytt miljö. Vårdade ännu ömmare - andades ännu mindre -passerade den sakta så att det inte skulle dra från min kroppsrörelse - petade inte på krukan.
Nya knoppar. Många. Och jag var så stolt. Nu hade jag riktiga hibiskusfingrar - trodde jag. Knopparna växte. Fräscha, livskraftiga och färdiga att slå ut stod dom där - men ramlade av.
Så drog jag mig till minnes en annan historia; en av döttrarna fick en hibiskus en gång av två killar som hon bjudit hem på middag. Damen i blomsteraffären, berättade de, hade i detalj informerat om vad växten behövde och vad den absolut inte tålde. Det var mycket den inte tålde. Innan hon slog in blomman frågade killarna om det över huvud taget var tillrådligt att ta den från affären. Jaaaadå, sa blomsterhandlerskan, men kom ihåg vad jag sagt.
Min hibiskus fick en chans till - god vård, hänsyn till max. Ny knoppar växte. Nu! tänkte jag när tre stycken var sprickfärdiga. Nu! Äntligen!
I morse låg alla tre på golvet.
Jag gillar inte "prinsessan på ärten-växter". Idag har gode vännens favoritblomma åkt ut. Jädrans blomma! Förlåt, förlåt. Aldrig mer en hibiskus i mitt hem.

Solen vräker sig in genom köksfönstret denna ljuvliga höstmorgon..

Hela köket badar i ett fantastiskt och underbart ljus. Man blir glad och lätt till sinnes. Men solen står lågt och avslöjar varenda fingeravtryck på köksskåpsluckorna, varenda smula på golvet för att inte tala om allt på fönstrens in- och utsidor. "En slarvig och misslyckad husmor är vad du är," säger den. Och jag kan bara hålla med när jag ser eländet och får självfallet lite dåligt samvete. Samtidigt tänker jag på Maken; det är hans fönster, hans köksgolv, hans skåpluckor precis lika mycket som mina! Men bryr han sig? Får han ens en gnutta dåligt samvete? Må vara hur det vill med våra olka samveten, jag ska ta ett nappatag, men inte just idag när det är så strålande. Dåligt samvete förresten! Det är något man kan ha för allvarligare saker än "lite skit i hörnen". Jag skippar det dåliga samvetet. Tycker bara att jag nog borde.
Nu till något helt annat, ett helt annat ord.
Varför kallas det handarbete när man till exempel stickar? Det kan man undra. Eternellen ägnar sig mer och mer åt ord och deras betydelse, som du märker om du läser bloggen med någorlunda jämna mellanrum. Ett intressant, spännande och outtömligt ämne. Kom att tänka "handarbete" igår när jag för första gången på åratal tågade in i en garnaffär och köpte nystan för att sticka små värmande muddar - eller pulsvärmare som det står i receptet jag fått av snälla svägerskan. Allt är ju för katten handarbete!
Säg något som du inte gör med händerna utom att gå, stå, springa, cyckla, växla, bromsa, trampa tomma vinboxen platt.......
Och så finns det ju tankearbete förstås. Stort, väldigt stort och svindlande vindlande.
För övrigt så är det riktigt kul att sticka. Åtminstone igår kväll.

Första snön kom igår!

Alldeles för tidigt, men ett faktum. Pulsade till bussen, nåja, nästan puls i alla fall. Och halk. Det gäller att gå försiktigt. Korta steg är definitivt bättre än långa. Buss. T-bana, tåg till goda vänner i Uttran. Lunch! Kom fram i tid! Enormt trevlig eftermiddag. Sååååå gott. Såååå angenämt. Stort tack. Kom hem i tid också, kan inte klaga på lokaltrafiken, som vanligtvis får så mycket skäll vid väder- och temperatursvängningar. Allt klaffade; Tumba-Hägernäs på drygt en timme. Hade väl tur kantänka. Och så fick vi ju skjuts från Mörby C av omtänksam dotter. Tack, tack. Trött, jättetrött efter att ha varit social, trevlig och älskvärd i sex timmar. Kunde ändå inte somna; läste; löste korsord; förstorade problem; tänkte på nyss avliden svårt sjuk vän; hittade på ett mantra för att komma igång med sovandet; .... till slut god natt i fem timmar. Vaknade till fraskrasande ljud. Gårdagens snö låg kvar. Oh, my God! Vaknade av fras. Typiskt isfras. Tidningsbudets bil hade stannat utanför. Upp. Minusgrader. Neeeeeej, isen gick ju upp för sex månader sedan, 16 april tror jag det var. Det får inte vara dags igen! Det KAN bara inte var dags igen för de långa kalsongernas natt! Eller kan det? Visst, jag gillar årstider. Älskar årstider egentligen. Men somliga är lite väl långa. Ska det vara såhär till en bit in i april?

l

Ord igen!

Apropå gårdagens inlägg om ordet Maken där jag också flitigt upprepar krönika och krönikör.
Det är oerhört intressant med ord. Ord används. Ord byts ut. Ord kommer igen. Ord blir omoderna. Ord blir slitna. Orden kåseri och kåsör till exempel existerar knappast längre. De har bytts ut mot krönika och krönikör, som antagligen är mycket äldre som ord betraktat i svenska språket. Språkvetare är jag inte, men jag tror att det är så.
Viola, Bang, Cello, Kar de Mumma, Jolo, Eld m.fl. var alla kåsörer och skrev kåserier någon eller några gånger i veckan i sina respektive tidningar. De som idag har en återkommande spalt i en tidning är krönikörer och skriver krönikor. En skillnad mellan kåsör och krönikör är förstås att kåsören hade ett kåsörnamn medan krönikören skriver under sitt eget. T. ex krönikören Mats Lundegård, krönikören Hanna Hellquist.

"Maken - vilket vackert ord"

skriver Hanna Hellquist i sin krönika i dagens DN. I början handlar Hannas krönika om hennes passion för tidningar med ANTIK i titeln. I Antikvärlden har Hanna läst en annan krönikör, Helene Tursten, som berättar i sin krönika - det blev en förfärlig massa krönikor och krönikörer här, hänger du med? - att hon varit på auktion med Maken.
"Maken. Vilket vackert ord", skriver Hanna H. och fortsätter:
"Tänk att ha en make och kunna skriva om den sådär i förbifarten. Maken bara är där, i ett alldeles vardagligt sammanhang. Maken hänger liksom bara med. Helene och Maken var på auktion. Hon hittade en gammal matta, men Maken satte sig på tvären och sen trätte hon och Maken ett litet tag om mattan men köpte den så klart för Maken har lärt sig att det inte är lönt att sätta sig på tvären när hon har fått syn på något som hon vill ha!
Jag vill se den där Maken. Jag vill ha honom själv. Tänk att kunna skriva en krönika och bara slänga ur sig en liten anekdot om Maken. Jag vill en enda dag gå på auktion med en karl som jag kan nämna i förbifarten eftersom hans närvaro är så okomplicerad och självklar, och jag vill bråka om en gammal matta. Bara en dag. Bara en dag vill jag att allt ska handla om en gammal matta."

Aldrig någonsin har jag tänkt på att maken är ett vackert ord. Jag har använt det, sagt det, skrivit det. Men vackert? Men tänker man efter så är det faktiskt fint. Maken och jag. Jag och Maken. Hädanefter ska jag alltid skriva Maken med stort M.
Och nu ska jag - det har jag faktiskt pratat om länge - släpa med Maken till Auktionsverket och kolla mattor. Kinesen i vardagsrummet ser faktiskt rätt sliten ut efter att ha blivit trampad på i 38 år medan Maken hållit i snart 50. Men Maken trampar man förstås inte på.

Gissa vad som trillade ur morgontidningen idag!

Jo, Julbord och Events. En liten bilaga i rött - röd serviett hopknuten av ett litet piffigt band på omslaget. Undertext på framsidan: Julmys med Ernst.
Jag vill inte tänka på julen än. Varken ihop med Ernst eller någon annan. Och inte nu! Det är alldeles tillräckligt med att hösten gjort sin entré och att badstegen är upptagen. För övrigt så är jag i det närmaste allergisk mot alla bilagor instoppade i tidningarna varenda dag, massor av papper som jag inte bett om, som jag inte vill ha och måste kila ut med till "kärlet för papper" i soprummet. Det är visserligen inte särskilt ansträngande, jag orkar mer än väl, men det känns så onödigt. Tänk så många träd till ingen nytta, i varje fall inte hos mig, bara irritation.
På tal om träd, från linden på min gård duggar höstlöven tätt, hela gräsmattan är täckt. Och mängder har blåst in i ett altanhörn under natten. Gårdagens idoga arbete, dels att samla löv i korg för att täcka växterna i utekrukorna, dels att sopa altanen, var således ganska onödigt. Inte alls förresten, det är skönt och nyttigt att kroppsarbeta utomhus. Visst känns det ursprungligt och rätt - ett med naturen på något sätt om än i blygsam skala. För att vara ett med naturen idag ska jag ta en ordentlig promenad i blåsten längs stranden - jag vill så gärna bli väderbiten. Lite tufft tycker jag. Eller coolt ska man väl säga, tufft verkar lite förlegat. Så det är cool jag vill vara. En cool och lätt väderbiten eternell.

La bella Italia - Lite Florens.

David - piazzale Michelangelo.





Giardino di Boboli.


Piazza Annunziata.


Interiör charkuteri.

Höst i Italien. Oktober.
Inte så varmt, men tillräckligt varmt att gå utan jacka, åtminstone mitt på dagen i solen.
Perfekt årstid att besöka Florens. Visst är det gott om turister, men inga horder som trängs och inga ändlösa fleratimmarsköer till de mest kända sevärdheterna - Florens alla måsten. Man strosar omkring, går vilse som vanligt, hittar rätt igen.

Peter Carlsson och Blå Grodorna.

I 16 år har dom hållit på - Peter Carlsson och Blå grodorna.
Och inte förrän nu har vi sett dom!!!!
Vilken enastående praktmiss!
Begriper inte varför, men det har inte blivit av.
Gå dit! Gå dit innan oktobers slut!
Såååå skrattfyllt. Såååå roligt.
Tack snälla Peter Carlsson och Blå Grodorna för en höjdarkväll fylld av oemotståndlig berättarglädje och värme och ackompanjerad av enormt härlig och svängig musik.
Nästa gång - jag hoppas ni snart är tillbaka i Stockholm - ska jag stå först i biljettkön.

Birger Sjöberg:

Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa upp på strand,
där näktergalar drilla,
allt uti dalen stilla,
och snäckorna så röda de lysa uppå sand.

Eternellen:
Finns snäckorna längs Arno? Längs Arnos gröna strand
Citronerna små gula - de växa överallt,
bland palmer och cypresser
sprids doftande excesser.....

Poetiska ådran räcker inte längre. Tyvärr.
Men försöka duger. Härma Birger Sjöberg är inte lätt.
Citroner och näktergalar släng er i väggen, nu är det Florens jag längtar till och framförallt vår dotter. Resan börjar i morgon.

Galleri Eternellen.

Vid badbryggan - foto.

På målarkursen - höstövning.

Lite alltmöjligt.

Har du en Ultraone?
Då tar du fram den och dammsuger hela din bostad. In i minsta vrå. Klart!
Vissla på dina stora lurviga hundar, öppna dörrarna mot havet på vid gavel och skicka ner dom till stranden. Där får dom leka och rulla runt i sanden medan du står på terassen och tittar på och njuter av hur skoj jyckarna har.
När dom sandat in sig ordentligt visslar du igen.
Hundarna slutar tvärt att leka. Hinner inte skaka av sig.
Rusar uppför slänten mot huset.
Störtar in i vardagsrummet. Och!
Ruskar av sig över hela det nyss dammsugna golv och mattor.
Leende börjar du om igen.
Inga problem. Du har ju en Ultraone!
Och då är det vansinnigt kul att städa, eller hur?
Även om du precis avslutat proceduren.

SEX SIDOR JULBORD igår i tidningen.
ÄR det verkligen så stor efterfrågan?
Det är ju bara början på oktober! Men det var för några dagar sedan, idag har vi hunnit till den 9. Nåja, vi är i alla fall bara inne på den första halvan!

Solig morgon förresten. Vinden har lagt sig. Vackert, vackert. Inte lika mäktigt som en stormande blågrå skummande vik, men spegelblankt är verkligen inte fel. Speciellt inte efter den senaste veckans vilda vind. Det är ett under att blommorna sitter kvar på fina, snälla vita rosen. Och idag har klätterrosens, antagligen, sista knoppar slagit ut och är alldeles förtjusande.

För en stund sedan for en stolsdyna förbi fönstret och landade i häcken.

Så du kan förstå att det blåser. Mycket värre än på bilden i mitt förra inlägg. Nej jag gnäller inte. Konstaterar bara att så är det när man har lyckan att bo vid vatten. Och jag älskar varenda våg som kommer vräkande. Jag har funderat på att måla det blågrå och vitskummande, men inser naturligtvis min begränsning i målarkonsten. Visserligen har jag hört att någon sagt: "säger konstnären att något är konst så är det konst." Det är sympatiskt i och för sig, men jag tvivlar. Lite pretentiöst vore det nog om jag på fullt allvar påstod att mina målarförsök var konst. Däremot tycker jag inte att det jag gör är så väldigt mycket sämre än vad många som kallar sig konstnärer åstadkommer. Javisst, det är sådant jag inte förstår; sådant jag inte ser något i; anar ingen symbolik; kan inte ta till mig varken färg eller form.
Konst behöver definitivt inte vara vacker, men måste ge mig något, beröra på något sätt, ge mig en känsla av något. Jag ser absolut ingenting i exempelvis några glödlampor och sladdar i en skokartong, eller vita A4-blad med små skära korvliknande saker på rad.
Idag har vi målat citroner, äpplen, vitlök och rödlök på kursen. Själva objekten blev hyfsade både form och färgmässigt. Ja, det tycker jag faktiskt. Men skuggorna under är ett elände, inte extremt dåligt men definitivt inte bra. Så svåååårt! Kul är det i alla fall och väldigt intressant, några av Karins tålmodiga och uppmuntrande undervisning och goda råd fastnar väl hoppeligen så småningom.
Tänk att kunna måla som Lars Lerin eller Andrew Wyeth vars konst vi hade glädjen att se i somras! Den förra i hans eget museum i Munkfors, den senare på Akvarellmuseet i Skärhamn. Upplevelser. Starka upplevelser som gav magkänsla och fortfarande sitter kvar bakom ögonlocken. Och inte glömmer jag heller Kjell Engmans glas på Läckö slott. Särskilt hans luftlätta, svepande klänningar - så fantastiska. Det är konst det! tycker Eternellen.