Man känner livet i sig!

Är inte det ett helt underbart uttryck för totalt välbefinnande?
"Man känner livet i sig".
Du känner säkert igen det. Jag önskar att jag hittat på det själv. Men det kommer som så mycket annat underbart från Astrid Lindgren. Det var livsnjutaren och ganska charmerande slarvern farbror Nilsson - Abbes pappa - i Madickenböckerna som sa så. Just nu, nyss uppstigen ur böljan efter en kort simtur känner jag livet i mej alldeles särskilt mycket. Ja, den blev kort beroende det på det stolta, eleganta men hotfullt fräsande svanparet som med sina två förtjusande gråduniga ungar behagade inta sin middag intill vår brygga. Med svanar i närheten går jag upp igen.

Man försöker tänka på miljön jämt och ständigt och ändå blir det fel.

I förrgår köpte jag en ny påse jätteräkor importerade från Asien. Fel, fel fel! Det vet jag ju. Räkorna fraktas långt med flyg och det är ju inte bra för miljö, det vet ju alla människor vid det här laget. Men nu finns det inga jätteräkor i Hägernäsviken och jag gillar dem verkligen. Särskilt grillade, lätt havssaltade och överströdda med hackad vitlök och persilja. Nu är det slut med det, jo jag tänker äta upp dom jag köpt förstås. Det är nämligen såhär att räkorna odlas på områden där mangroveträden växer - eller har växt - och nu hugger odlarna bort mangroven till förmån för jätteräkorna, vilket innebär stora och allvarliga ingrepp i miljön eftersom träden är oerhört viktiga för ekologin. Att avstå från att köpa jätteräkor är naturligtvis ingen stor uppoffring från min sida, men goda är dom.
Nu ser jag fram emot kvällens räkbegivenhet, hemförd av god granne direkt från Västkusten.

Morgonprogrammen är det bästa som visas i TV både i 1:an och 4:an.

Tycker jag. Åtminstone nu under sommaren. Jag är innerligt trött på alla repriser. Morgonprogrammen verkar vara det enda som inte är just repriser. Och lika trist är det att Tom Barnaby och Miss Marple dammas av år efter år. Har just sovit ganska gott till den senare. Och igår var det Morden i Midsomer som verkade som sömnpiller.
Jamen stäng av då och strunta i att titta!
Ja, jag blir lika irriterad på mej själv som sitter där och glor! Varför jag över huvud taget tittar på dessa urtrista engelska produktioner är mej en gåta. Kanske för att jag i grunden är förtjust i engelska deckare - eller har varit i alla fall. Jodå, det är lite roliga miljöer - sömniga, lummiga, rosentyngda, idylliska byar, förtjusande små hus, mäktiga gods och spöklika slott etc. Men det är inte skäl nog att sitta där. Lat och oföretagsam kanske! Är det möjligt?

Knubbiga, härligt guldgula och lagom stora.

Dom bara satt där.
Precis vid vägkanten.
En liten klunga på ett 30-tal
Och det var minst sagt lite lycka.
Det är kantarellerna jag pratar om och som vi mer eller mindre snubblade över på vift i blåbärsskogen.
Våra små hinkar var redan nästan full med blåbär. Tur att vi är utrustade med dotterhund - Charlottes förtjusande flat Signe - och alltid har bajspåsar i fickorna.
Vilken middag det blev - och vad duktigt det känns att servera nyplockat - fritérad fisk, färskpotatis, smörstekta kantareller och till dessert blåbär med mjölk.
Litet tips (för att visa mej ännu duktigare): De små hinkarna som man köper grekisk och turkisk youghurt i är alldeles utmärkta att plocka bär i.

Kvinna. 72 år. Täby.

Ja, så står det i min bloggprofil. Inte särskilt lockande eller hur?
Handen på hjärtat - inte skulle jag själv med nyfikenhet och spänning kolla in vad hon hade att säga. Får väl hitta på något mer spännande, inbjudande och intressant.
Men vadå?
Det är ju precis det jag är: en 72-årig kvinna som bor i Täby. Och mitt förflutna inom reklam- och informationsbranschen - eller inom media som det så vackert heter idag - är ju just förflutet. Förknippat med många goda, roliga, intressanta minnen förvisso, så i någon form kanske även de åren dyker upp i något bloggavsnitt.
Gift sedan 46 år, det är definitivt ingen bravad men det har många gånger krävt både jobb och lite god vilja från båda parter för att hålla ihop och få livet att fungera.
Fyra barn! Har man skaffat sej fyra barn så får man ju fixa det.
Jobbigt? Ja, det var det väl ibland, men det var inget man tänkte på just då när det var som intensivast. Det var ju härligt att ha dem.
Nyttig lärdom som inte är alldeles självklar - att lära sej att ens egna "jag" inte alltid står i centrum, att man måste ta hänsyn.
Uppoffring?
Nej, jag kan inte säga att jag gjort uppoffringar. Lite karriär då möjligtvis, men jag har ju fått så mycket annat i stället. Sånt som i långa loppet är oändligt mycket viktigare. Lite klyschigt låter det, men barnen har varit viktigast. Säkert känner dom det inte så, inte alltid i alla fall. Men jag har gjort så gott jag har kunnat. Efter min förmåga. Det tror jag i alla fall - möjligt att jag lurar mej själv, men det vet jag inte. Alla har vi ju våra livslögner, kända eller okända. Vissa saker har säkert varit bra. Och andra riktigt dåliga, men det vet man ju inte då.
Upplevelser?
Man behöver inte ha gjort allt innan man fyllt 30 och 40 och 50. Inte 60 och 70 heller för den delen - det är faktiskt roligt och spännande att ha något att vänta på och längta efter. Men mycket kul har jag varit med om och mycket väntar....hoppas jag.
Intressen?
Just nu tycker jag att det är kul att blogga.
Att träffa vänner är härligt - tack alla som är kompis med mej. Ni är ovärderliga.
Laga mat? Inte riktigt så kul längre, men maken är road så han tar över ganska ofta.
Äta och och dricka gott är däremot lite lycka.
Läsa - ingen som kan läsa är ensam.
Gå på bio, resa, gå på teater och promenera med maken eller andra hugade.
Stavgång för mej själv.
Simma i Hägernäsviken - årets stora bonus under några sommarmånader.
Gå ut i naturen. Plocka blommor.
Fixa med mina altankrukor, i år är jag stolt över och tänker med medelhavstemat även nästa år, tror jag.
Gå på utställningar och muséer.
Titta på danska och engelska TV-serier.
För närvarande är jag fakir - har skaffat spikmatta - och det är riktigt behagligt.
Och så är jag evigt tacksam för att jag är frisk!
Småkrämpor? En och annan, men något ska man ju ha.

Bästa "funderingar"!

Har du märkt att besökarna till din blogg överstiger min med mer än 20 stycken. Good for you och depp, depp, depp för mej.

Att kasta sten om man sitter i glashus.

Igår - se nedan - skrev jag om ord som förstärks med as. Lite upprörd sådär. Lite grinig faktiskt. Och så kom jag på en sak - visst har jag använt as som förstärkning själv. En asflott bil till exempel . Ajajaj. Inte särskilt snyggt det heller.

Lite av varje från veckan som gått.

Asnajsigt var ordet.
Häromdagen läste jag några små korta intervjuer i en tidning; några personer i olika åldrar tillfrågades om sina favoritresmål. En flicka beskrev sitt favoritresmål som asnajsigt. Jag minns "asnajsigt" men jag kommer inte ihåg vilken land/stad/plats hon beskrev så målande. Och jag har inte kunnat kolla eftersom tidningen åkt iväg till "det för papper avsedda kärlet" i soprummet. Asnajsigt - ett fruktansvärt torftigt ord om man ska beskriva ett ställe man gillar! Som man verkligen känner för. Jodå, jag vet att jag inte riktigt hänger med i språkutvecklingen - men asnajsigt!!!!

Fynd!
Gissa vad jag hittade i en säck med skänkta saker på Kupan i förra veckan! Mycket har jag sett och förvånats över, men det här tog priset: ett par begagnade öronproppar med lite vax på!
Asnajsigt att ge bort något sådant. Eller hur.
Annars packade jag upp väldigt många bra saker den dagen. Men inte just i den säcken. Och man undrar vad givaren hade tänkt.

Konfirmation.
I söndags var vi på en ung släktings konfirmation. Om jag förstått saken rätt så går konfirmationsundervisningen idag ut på att tala med ungdomarna om etiska frågor. Så oerhört mycket bättre än på "den gamla goda tiden" när man tvingades lära sig budorden i rätt ordning och dessutom förklaringar - på ett ålderdomligt och högtravande språk - till dessa utantill.
En mycket trevlig dag dessutom.

Utflykt.
Till Trosa med döttrarna har vi utflyktat en dag flera år i rad. Så även i år. Ömsom sol, ömsom skurar spådde SMHI. Och rätt hade dom. Men vi hade tur. Skurarna hade passerat innan vi kom fram. Vanligtvis äter vi lunch på Fina fisken men i år blev det Pumpen på Oaxen. Härligt att sitta på bryggan under segelduk och äta rökta räkor och pinfärsk torsk.

3 x bad idag - 19 grader.
Ja det var bäst att passa på. I morgon är det regn på gång igen. Och då är jag på Kupan - få se vad man hittar då!

Kryddor och örter.

Har du tänkt på att väldigt många örter och kryddväxter har ovanligt vackra namn?
Slående vackra faktiskt. Åtminstone i min smak.
Tänk salvia! Tänk rosmarin! Tänk timjan! Tänk citronmeliss!
Smaka på orden.
Känn doften av dem.
Fortsätt med basilika, mynta, kyndel, lavendel, oregano, kummin, kamomill, koriander.....
Visst är namnen fina, visst kan du associera. Ljuvliga måltider, fantastiska naturupplevelser, härliga resor....Visst minns du!

Ulrika har namnsdag idag!

Ulrika! Vad är det för märkvärdigt med det? Jo, jag heter Ulrika och hatade det namnet i åratal. I 30-årsålderna hade jag väl förlikat mej med mitt öde. Men innan dess! Mamma ville att jag skulle heta Ulla. - Men flickan ska väl i alla fall ha ett namn som står i almanackan, tyckte morfar.
Så Ulrika blev det. Ulrika Birgitta Knutsdotter, rätt pampiga namn till det supervanliga efternamnet Andersson. Birgitta gick an, så hette en av sessorna på Haga, och många flickor i min ålder fick namnet Birgitta. Men Ulrika var jag ensam om. Ingen hette så. Bara gamla drottningar för länge sedan döda. Kallades Ulla i den trängre familjekretsen och VILLE verkligen heta Ulla även utanför. Oftast gick det bra, både i kindergarten - som det hette på den tiden - och senare i skolan. Men det fanns tillfällen när man skulle tala om sin fullständiga namn. Ulrika Birgitta Knutsdotter! Vilken pina. Retad blev jag så det förslog. Och led! Grät! På grund av ett namn!!!!
Det verkar inte riktigt klokt idag. Ulrika är ju vackert och blev väldigt modernt under 60-talet. Hur som helst jag kallades Ulla långt upp i vuxen ålder. Maken Jan lärde känna mej som Ulla. I hans familj fanns det redan en Ulla så hans släktingar bestämde sej för Ulrika av praktiska skäl. Och det var helt OK. Mina tre döttrar heter Ulrika som andra namn, så idag har vi namnsdag alla fyra. Som en liten lustighet till följd av detta så kan jag berätta att min son Johan påstod med stort allvar och bestämdhet - han var väl tre år sådär - att han hette Johan Ulrika. Det var någon som frågade vad han hette mer än Johan.
Vid 36 års ålder började jag jobba igen - d v s kom ut i arbetslivet på deltid och förtjänade egna pengar - efter flera år som hemmafru och mamma till fyra barn.
Jättestolt åkte jag iväg till postkontoret i Ekholmen i Linköping där vi då bodde för att hämta ut min första lön. Vartenda öre var intecknat - presenter till make och barn.
Detta postkontor hade jag besökt många, många gånger i olika ärenden. Aldrig hade det varit minsta snack om något. Men denna gång blev det PROBLEM. På löneavin stod det Ulla och i legitimationen Ulrika.
Pinsamt och minst sagt svettigt var det. Kön växte bakom mej. Irritationen bland de köande likaså. Till slut - kändes som en evighet - löste kassörskan ändå "problemet" i samråd med den från sitt rum i postkontorets inre delar utkallade postmästaren. Och då bestämde jag mej; hädanefter heter jag Ulrika.
Och på den vägen är det. Maken och gamla vänner som lärt känna mej som Ulla fortsätter med det, men arbetskamrater på olika jobb jag haft sedan dess och alla nya bekantskaper och vänner känner mej som Ulrika. Jag föredrar inget namn framför det andra. Trivs med båda. Men tycker idag att Ulrika är bra mycket snyggare än Ulla.

1 juli - en riktig turdag!

Först och främst fick vi dotter nummer två den 1 juli.
Och för fem år sedan gick flyttlasset från Roslagsgatan hit till Täby.
Två lyckliga tilldragelser i mitt liv. I och för sig inte jämförbara - men de inföll samma datum med 38 års mellanrum.
Båda är väl värda att fira.
Mest Anna förstås!!!!
Vi hade till och med födelsedagskalas mitt i flyttruschen. Jag minns att det var lite svårt att hitta vad vi behövde både för att laga och servera mat. Men både grytor, tallrikar och bestick kom fram så småningom. Och idag har jag koll på precis allt. Tror jag.