Jag såg inte tv-programmet. Trailern räckte mer än väl. Gässens smärtskrin och skräck förföljer mej. Nej, inte förföljer, men jag hör dem ganska ofta. Täcket, som är så luftlätt och lagom varmt att vila under i ett sovrum där värmen är avstängd och fönstret står på glänt, är inte lika behagligt längre. Och dunvästen, som jag älskat och som alltid ger den perfekta extra vämen när jag känner mej lite frusen, är inte heller lika lockande.
Dunet skaver.
Och aningslösheten.
Motsatsen till ovanstående hemska
utspelar sig varje dag under stora, vackra linden på vår gård. Här bjuds knapriga härliga frön ur automat, en klase feta talgbollar och saftga äpplen. Gästerna är många och glupska; talgoxar, blåmesar, gråsiskor, koltrastar. Även en liten hackspett dyker upp två gånger om dagen. Stora kråkor vankar omkring på gräsmattan och äter det småfåglarna spiller. En och annan skata försöker hänga sej kvar i talgbollarna - ibland lyckas det och ibland inte.
Ett härligt och värdigt fågelliv.
Morgonen var grå och jag likaså.
Två veckors influensa har satt sina spår. För säkerhets skull förstärkte jag det grå med att klä mej i grått. Jo, jag gillar grått men det kanske inte var det allra som klädsammaste just idag. Hursomhelst två ljusglimtar i gråheten - torsdagsjobbet på Kupan och Jans (maken) alldeles underbara ugnstekta gös med champinjoner och purjolök och italiensk Verdicchio.
Du är väl en fena! Kram Charlotte
SvaraRadera