I vår får olivträdet sällskap av ett citronträd.

Det står ännu så länge på fönsterbrädan i köksfönstret och prunkar med både frukter och blommor. Och växer, skjuter det ena skottet efter det andra. I brist på bin och humlor så har jag duttat omkring bland ståndare och pistiller med en liten pensel och hoppas på att befruktningen lyckas och att citronskörden blir stor. Passa på och tinga några kilo!
Just nu lyser solen. Den dök påpassligt upp mellan molnen precis efter att Maken, Signe och jag kommit hem efter dagliga långpromenaden. Inget solsken alltså då, men skönt och vindstilla och även om det kändes småruggigt i början så blir man ju snabbt varm.
5:2 programmet fortskrider och går bra. Vi går på lågkaloriintag idag - har ätit en god sallad till lunch och till middag blir det en mustig tomat- och paprikasoppa. D v s jag slog ihop resterna av en tomatsoppa med resterna av en paprika och ingefärssoppa och resultatet blev kanon, jag har provsmakat. Soppor är väldigt bra de här dagarna.


     

Var hämtar jag inspiration?

Vaknar i gråväder och dimma.
Somnar - eventuellt - i gråväder och dimma.
Har du någonsin varit med om en FULARE vinter än den här?
Inte jag.
Inte som jag kan minnas i alla fall.
Vad ska jag skriva om, att jag:
Städat. Plockat. Ruzzlat. Promenerat. Diskat. Pratat med Maken. Pratat i telefon. Handlat. Skrivit SMS. Rastat och promenerad hunden två gånger. Kollat Facebook. Läst och besvarat mejl. Bakat rotsaker. Stekt kyckling. Druckit GT och vin. Resten har jag glömt. Ska kolla Skavlan och Let´s dance.
Säger du däääns eller daans?
Jag säger daans. Det lärde jag mig av "fröken" Viksten när jag var 9 år och gick på flickskolan i Strängnäs. Och det håller jag styvt på. Inga däääns här inte.
Inger Ljung är värd på Gokväll - hon är jättesnygg och superchic med sitt korta hår och välsittande ärtiga kläder - ikväll lite herrstuk med skjorta och väst. Halvung och kortklippt är hon och det hör inte till vanligheterna. Unga, halvunga, halvgamla och gamla, åldriga och urgamla som visar sig i TV har vanligtvis minst axellångt och svepande hår. Ja, inte alla gamla och halvgamla.Jag har sagt det förut men långt hår tycks nästan vara en kvalifikation för att få visa sig i TV. Ja, ja, ja det finns undantag. Men kolla får du se, de är inte många. Åtminstone inte bland de fast anställda. Tilbaka till frågan i rubriken till detta röriga inlägg. Var hämtar jag inspiration? Jag skulle nämligen behöva lite. Gärna något som gör mig till en hejare på bloggen - en sån där som får tusentals följare på tre röda sekunder.
Nej förresten, jag skulle inte orka med att läsa och besvara alla kommentarer.

PS 10 var jag, inte 9 när rödhåriga glada Ingrid Viksten klev in i mitt liv och lärde mig daans bland annat. British English.

Att vara på väg på sportlov idag är minsann ingen höjdare - var rädda om er ni som ska iväg.

Jag är glad att jag sitter här vid köksbordet och tittar ut. Har bara ett par ärenden att göra. Hämta "sommarbukett" till dagens 50-åring bland annat. Snön yr tätt, den viner förbi fönstret med hög fart. För 50 år sedan var det minsann fint väder - om jag nu minns rätt - ganska kallt och soligt. Eller också kändes allt bara strålande när vi fått vår lilla dotter. Men det var då det.
Min blogg har som du märkt inte precis varit högprioriterad i år. Orsak? Jag vet inte riktigt. Jo, jag har skrivit en del annat, lite för Fp och det tar tid, lite ringrostig är jag ju minst sagt. Och man får vara noga med att det man skriver verkligen är rätt.
Och idag ska vi fira Ettans födelsedag. Hej och hå. Hoppas det blir lyckat och att hon får en fin dag och kväll.
  

Tänka sig - vi har en unge som fyller 50 idag!

Varken Kina eller Ryssland skulle ha fått arrangera OS.

Vad tänkte de på i Internationell Olympiska Kommitten?
Jag tänker inte titta. Det är min lilla personliga demonstration som ingen bryr sig om, som helt saknar kraft. Och som definitivt inte innebär någon större uppoffring från min sida. Tyvärr, för om jag avstod från något som jag verkligen tycker om skulle det i alla fall betyda något för mig. Det skulle kännas.
Vintern, eller vad det nu är vi upplever i år, lunkar på. Mulet, risk för skurar västerifrån under eftermiddagen. Jag längtar sol och ljus. Det är lite tungt. Milt men ändå rått. Och gräsligt grått. Längtar efter klara mornar - jag vet ju att Bogesundslandet ligger tvärs över viken men vissa dagar syns det inte. Att våren är på väg tror jag inte på, det är ju bara februari. Men man vet ju aldrig, en i mitt målargäng hade hittat två vintergäck i sin skyddade trädgård, små, små, de syntes knappt, men fanns. Hur hade hon hjärta att plocka dem för att visa oss?
Fyran är hemma och hälsar på och det är en stor glädje.
Sorgen efter K är fortfarande påtaglig, det går inte in i mitt huvud att hon är borta. Stor glädje och stor sorg samtidigt är en märklig kombination.
Maken och jag springer på möten av olika slag för fp, det är ju valår i år. Och jag skriver texter för publicering på hemsida och blogg. Roligt att känna sig lite nyttig utanför hemmets härd.    

Nej, jag har inte lagt av!

Jag vill skriva min blogg men har lite svårt att komma mig för just nu. Kanske det går bättre så småningom när dagarna blir ännu lite ljusare och längre. Jag blir trög i mörkret så jag är uppriktigt glad över det tunna snötäcket och kylan. Vilken blankis vi har på Hägernäsviken, tror aldrig jag sett maken. Minst sex cm tjock är den enligt veckorapporten. Roligt för alla skridskoentusiaster som svävade omkring på viken i går. Idag lite stormigt, både Maken, svarta Signe och jag höll på att lyfta borta vid udden vid Viggbyholm.  

"Jag är inte olycklig men väldigt ledsen,"

skrev kära och nära vännen K i ett mail där hon berättade att hon drabbats av en obotlig sjukdom.
Det var på sensommaren.
För några dagar sedan dog hon, en av de mest livsglada människor jag känt.
En människa som jag känt i 40 år och reservationslöst tyckt om och uppskattat.
Det är tungt, fruktansvärt tungt och känns så orättvist.
Varför K?
Varför nu?
Hon hade ju så mycket kvar och så många att leva för och med.
Hon är borta - men finns.
We'll meet again, don't know how, don't know when.... är något att hoppas på. Försöka tro på.