Jag - en äppelrasist.

Visst är det läskigt, men jag erkänner; sju av årets månader vägrar jag att ta ett äpple över min tröskel som inte är svenskodlat. Svenskt ska det vara när det gäller äpplen. Nyplockade helst, eller noga vinterförvarade mellan tidningspapper i trälårar på svalt ställe..
Allra helst ett Cox orange såhär i november och december.
Eller ett Åkerö. Mmmmmmm så gott.
Gravensteiner gärna tidigare på hösten eller ett Signe Tillisch. Och Oranier förstås.
INGET får vara riktigt moget. Jag vill ha dem sötsyrliga och knapriga. Det kan gärna stänka lite saft när man biter. Stackars alla andra länder som inte har svenska äpplen. Men de vet kanske inte om sin olycka och är nöjda med sina sorter.
När jag var barn fanns ett sommaräpple som hette Hampus, men sådana har jag inte sett sedan dess.
Har du? Ja just du som är lika ung som jag.
Inte ser man vinteräpplet Ribstone heller - jag tror att det heter så - som var pappas favorit. Vi hade ett stort träd i trädgården.
Aroma och Lobo, äppelproducenternas älsklingar är ok, men inte riktigt lika goda. Och de är inte krispiga många dagar. Det gäller att få dem så gott som precis plockade. För några år sedan på äppelmarknaden i Kivik köpte jag en underbar sort som heter Rubinola. En enda gång har jag sett Rubinola i en av Täbys ICA-butiker. Ett väldigt vackert äpple, gulrött och glansigt, påminner i formen om Åkerö - men olikt ändå. Supergott. Men det är kanske inte lika odlarvänligt som Aroma och Lobo. Eller lika hållbart.
Släng er i väggen Golden Delicious, Red Delcious, Granny Smith och allt vad ni heter. Är jag sugen på äpplen april-augusti, ja då får ni duga. Lite vatten med svag äppelsmak. Vad jag inte begriper är att väldigt många "alla andra" väljer dessa sorter när de svenska äpplena är som allra bäst. I rättvisans namn ska jag erkänna att Jona Gold kan vara gott och ett Granny Smith - men aldrig de som har "efternamnet Delicious. Har jag fel? Det är inte möjligt.
I morgon åker vi på julmarknad, Maken och jag. Och då kommer vi hem med lutfisk och rökt fläsk. Och snöbollsljus.    

Trubbel med tekniken eller tekniskt trubbel?

Ja, inte vet jag men uppkopplad har jag inte varit.
Inte heller avkopplad.
Snarare tvärtom och dessutom fruktansvärt irriterad. Jag har svurit ve och förbannelse över leverantören som inte levererar det de ska. I mer än 14 dagar, det var då det trasslade till sig ordentligt..
Det är faktiskt lite besvärligt när man nu vant sig vid att dagligen kommunicera på olika sätt. Telefonen har inte funkat. Den fasta alltså. Och inte internet. Mobiltelefonen krånglar också eftersom vi har dålig täckning där jag bor. Kapaciteten har inte hängt med riktigt när området där jag bott i nio år har växt. Nu har jag i alla fall ett nytt modem och rauter som vi fått inkopplat ikväll - tack Ettan - och det är väldigt skönt att slippa ständiga meddelanden "ingen tillgänglighet" och du arbetar "off line". Hoppas nu att det funkar imorgon också.

Tre 2-kilos mjölpåsar lättare.

Som ett fjun så lätt är jag inte, men det känns.
Sex kilo ¨låter inte så mycket. Men tre mjölpåsar på 2 kilo!!! Det är rätt tungt.
Och det känns väldigt bra. Promenadtakten har alltid varit rask, men nu har den ökat ytterligare - ja, jag mäter på en liten app som heter footsteps - och det är bra inte minst med tanke på att dagliga ganska långa promenader är den enda motion jag håller igång för tillfället. Och det gillar Signe, svarta daghunden.
Jag har prövat 5:2 sedan i slutet av augusti. Smällfet har jag aldrig varit men lätt överviktigt och med BMI väldigt nära "övervikt". 5:2-resan har varit lätt att genomföra, mycket enklare än andra kurer jag prövat på - och snabbt tröttnat på av en eller annan orsak.
Har plockat fram en GANT-kjol - ett av de få "märkesplagg"" jag äger - den har varit alldeles för trång och nu sitter den perfekt. Även om jag unnar Röda Korsets Kupan bra och snygga kläder så är jag lite glad för att jag hängde in den i min egen garderob igen. Stolek 40 för katten, det är något att vara glad för. Och mindre behöver jag inte bli. Tycker jag.    

DREAMS CAPE ÄR VÅR.

Inte hela hästen, men en tiondel.
Så himla kul. Känner mig i det närmaste euforisk,Ettan och Tvåan likaså, och Maken är supernöjd. Vi firar med ett glas vitt utan bubblor - det huset förmår denna hittills mörkgrå och fuktiga Alla själars dag*, som i detta ögonblick känns väldigt ljus och skimrande. Att bli med rikshäst i början av året var stort och spännande. Att äga en tiondel sedan någon timme tillbaka är större.
Vilken grej i urtrista november!
Den absolut bästa novemberbörjan jag varit med om - och du som känner Eternellen VET att jag passerat VÄLDIGT MÅNGA NOVEMBER.
OMG! Min sjuttiosjunde!!!!!
Att vara hästägare - en av dem - till Dreams Cape är en lycka. Som att - nej det slår inte att få barn men är likställigt med hund.
Jag kanske borde odla morötter i pallkragen nästa sommar.

*I DN:s korsord i torsdags var en av nycklarna.............men vad heter dagen efter Alla Helgons Dag. Det blev - om jag nu löst rätt "Alla själars dag" och som jag tycker är bra mycket bättre än Alla Helgons. Är lite misstänksam när det gäller helgon men själar är vi ju allihopa, eller....?

November - årets tristaste månad.

Beviset för det - årets tristaste månad - låg utanför fönstret i morse när jag lättade på persiennen 06.45. Dimma, dimma, dimma. Tjock och blöt. Kunde skönja huset mitt emot, däremot existerade inte Bogesundslandet tvärs över viken. Vad har jag uppe att göra då? 06.45 en söndagsmorgon? Jag säg det! Ville somna om men kunde inte. Och ligga i sängen och stirra i taket och fundera på nattens knasiga drömmar är inte så himla kul. Just nu åker jag mycket buss och tåg om natten, vet inte vart jag är på väg, stiger av, står där med mina väskor och begriper ingenting, börjar virra omkring - det är alltid en stad jag kommer till - bland hus och gator, har inga pengar och hittar ingen att fråga. Och har jag en adress dit jag ska så har jag glömt den. Nej det är inte mardrömslikt, inte läskigt men inte särskilt behagligt. Jag vaknar alltid och är evigt tacksam för att jag ligger i min säng och kan höra Makens lugna andetag eller mäktiga snarkningar.

DAGEN D.C. IDAG!
Rikshästen Dreams Cape, som vår familj är/varit delägare i detta år ska säljas på auktion. Vi har anmält vårt intresse med fortsatt delägarskap tillsammans med tränaren och hans familj och några andra som har/har haft intresse i riksgaloppen. Lite nervöst är det faktiskt. Vi VILL så gärna ha kvar en bit av Dreams Cape som gett oss så många fina stunder och spännande ögonblick detta år. Givetvis kan vi följa honom ändå, åtminstone om han stannar i Sverige, men hamnar han utanför landets gränser föreställer jag mig att det blir svårare. Jag har alltid tyckt att hästar är fantastiska djur, men med D.C har en annan känsla växt fram. Svårt att förklara riktigt vad jag känner, men han har betytt mycket. Väldigt mycket. Det har varit roligt och spännande att följa honom och glädjas åt hans framgångar - det har gått bra för honom på tävlingar - och gå till stallet med morötter och äpplen och klappa på honom. Han gillar besök och är över huvud taget en social kamrat, lite av en showman, tycker om att visa upp sig.
Ja, vi får se om vi är hästägare eller inte fram på eftermiddagen. Hoppas, hoppas.