Brun mat.

Lite tjafs om att 70-talsmaten var brun så himla tråkig har jag hört på sistone. På bild. Till skillnad från idag då! För några dagar sedan visade man upp ett exempel i något morgonprogram, kanske Ettans, en matbild från en av Carl Butlers kokböcker. Och visst är den lite brun. Men stekt mat är ofta brun, eller....Jag tycker att det såg rätt gott ut och man såg vad det var, till skillnad från många av dagens matbilder, där rätten - som jag antar fortfarande är det väsentliga - ofta döljs av dekorationer av olika slag eller vilar på ett fat så enastående färgglatt att maträtten helt försvinner.
Gamla kärring, tänker du kanske. Gamla kärring som inte hänger med. Men där tar du fel. Kärring! Kör för det då! Och gammal! Ok då - bästföredatum är väl passerat. Men jag älskar både  färgglatt porslin och dekorationer i måttliga mängder. Blommorna ställer jag på bordet - visst är det tillbakasträvande och fantasilöst, men det struntar jag i. Inga violer på min biff. Och inga skummande såsduttar som ser ut som spott. Muffins med illturkos eller knallrosa glasyr och doppade i limegrön strössel är heller inget jag faller för. Nu har jag bläddrat i några av mina 70-talskokböcker och det finns faktiskt många bilder som ser inbjudande och läckra ut - några spättafiléer t ex på vit tallrik, garnerade med fräscha räkor, några sparrisstälkar och citronskiva plus färskpotatis med dillvippa ser inte särskilt brunt ut, inte heller köttgrytan med svamp - jovisst är den brun men det är ju en köttgryta.
Och du, det finns många matbilder idag som är superläckra. Det gör det. Det är precis lika dumt att hacka på 70-talsmaten och hur den presenterades som att hacka på dagens. En del ser aptitligt ut, en del inte. Och jag kan inte påstå att min köttfärs och böngryta ser särskilt anslående ut - men god är den. Och strör jag bara över med lite pesilja så...Idag har Maken kokat ärtsoppa. Den "gör sig" inte heller på bild, men smakar desto godare. Och ärtsoppan är äldre än 70-talets mat.            

La cage aux folle - och lite till.

Vilken tur vi hade, Maken och jag, när kära grannar inte kunde utnyttja sina Oscarsbiljetter i onsdags utan överlät dem på oss.
Vilken kväll! Även om det kan vara både intressant, spännande och engagerande att se nästan allt från  vardagsnära nyskrivna pjäser till moderniserade klassiska blankversverk så måste jag nog säga att lite glitter och glamour då och då skadar inte. Det lyser upp!
La cage aux folle är en underbart härlig injektion i höstmörkret - säkert lika välgörande som en influensaspruta. Härlig musik, bra orkester, skickliga artister - otroligt bra dansare - fantastiska dräkter, entusiastisk publik...allt bidrog till hög stämning. Ljudligt jubel i salongen. En kvinnlig bänkgranne jublade så högljutt att om jag inte redan haft tinnitus så hade jag säkert fått det. Vi gick på moln hela vägen hem nynnande "Vår bästa tid är nu...." Och det är den ju, eftersom det är nu den är. Så sången hänger i, jag har den i huvudet.
Jublar gör jag fortfarande också över nya datorn, Jätteskönt att slippa dagliga irriterande stressmoment.
Och visst är det rätt skönt med höst. Speciellt med höstmaten - jag vet att jag sagt det förut men jag gillar att bo i ett land med årstider som märks. Nu är det grytor och soppor som gäller och härlig husmanskost som rotmos och fläsklägg - det åt vi igår. Maken lagade och det var sagolikt gott.
Tända ljus är också härligt. Ljus både på frukost- och middagsbord. Det gäller att inte flaxa för mycket med tidningen på morgonen.
Håll med om att färgrikedomen är något att jubla åt. Nu får jag mitt lystmäte på orange! Vi har några rönnar på vår gata som är fullständigt sagolika i sin rödorangea prakt. Allra vackrast solbelysta och i gatlyktornas sken, men helt ok även när resten av världen omkring är gråmurrig. Jag ska ta en bild i morgon - om jag nu kommer ihåg det - och lägga in. Värst vad lite bilder jag haft med på sistone förresten. Tror väl att mina målande ord räcker..... Trevlig helg förresten!            

Arbetsförmedlingen irriterar mig till vanvett!

Jag kan knappt tänka på något annat och på Ettan som sedan den 5 oktober hamnat i en härdsmälta p g a uppdragsbrist hos hennes f d arbetsgivare.
Hon står inför en ny karriär: som arbetssökande arbetslös - tvingad att göra det arbetsförmedlingen tycker att hon ska göra - t ex söka jobb som Af föreslår även om det inte på minsta sätt är i linje med hennes kompetens och erfarenheter.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Upprörd med besked vet jag i alla fall att jag är. Om inte Ettan vore vuxen sedan länge - född 1964 - skulle jag rasa in på Af och fråga vad som pågår och kräva svar på hur man tänker. Om man nu gör det över huvud taget.
Ettan är inte ensam! Det var hennes f d kollega som uppmanades att söka utbildningsjobb inom VVS,  en helt annan bransch än den både hon och Ettan kan; telefoni med inriktning på företagsväxlar. (Se mitt förra inlägg). De har haft kurser för telefonister i bl a programmering av nya moderna företagsväxlar och utbildat de s k användarna om effektiv användning och utnyttjande av nya faciliteter.  
Ettan fick tre förslag på jobb för några dagar sedan, som Arbetsförmedlingen bedömer som lämpliga för henne att söka.
Inget har minsta anknytning till telfoni.
Ett som utbildare i juridik och företagsekonomi. I det andra söker man en  coach i en utbildningsplattform som kallas Ping pong - i Ettans fall inriktad på läkare - och som hon inte har en aning om vad det är. Det tredje handlar om ett HR-jobb som kräver många års erfarenhet av just HR i många olika former. När det gäller personliga egenskaper finns det mycket i samtliga kravspecifikationer som stämmer in på Ettan - nyfiken, uthållig, positiv till förändringar, social förmåga, stor förmåga att samarbeta och entusiasmera, lojal, generös utstrålning och bla, bla, bla ....men ÄMNET/ÄMNENA kan hon inte. Och att verkligen kunna ämnet är väl ändå den viktigaste förutsättningen om man ska utbilda människor i något.
Givetvis ska Ettan söka samtliga jobb. Det MÅSTE hon. Annars minsann kan Arbetsförmedlingen se till att arbetslöshetskassan sänks eller helt dras in. Ord och inga visor
Är det gruppnamnet Utbildare som är så diffust? Tror tjänstemännen på Af att "utbildare som utbildare - är man utbildare så kan man utbilda i precis vad som in helst" eller.... I så fall kanske de kan föreslå Ettan och hennes f d kolleger ett utbildarjobb för Af:s tjänstemän.

På arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlaren: Men här, här har vi ett utbildarjobb! Det  kan kanske vara något något för dig.
Den arbetssökande: Visst, om jag kunnat något om VVS men nu är det telefoni jag kan.

Tyvärr är det alldeles sant.

9697!

Äntligen närmar jag mig 10.000-strecket. Och det var på tiden.
Många varma tankar till dig som någorlunda regelbundet läser Eternellen.

Jag tänker.

Har du tänkt på det? Det är många som som inte tycker, tror, anar och funderar numera. De tänker. Tänker är ordet; Jag tänker att..... Om ord har jag skrivit förut, om ord som plötsligt kommer i flitigt bruk, som nästan missbrukas eller nöts ner och förflackas. Just "tänker" kan väl knappast förflackas. Men nötas och förlora lite av sin betydelse. "Jag tänker" låter kanske mer aktivt än "jag tror", "jag anar", "jag tycker".... Är det så att tänket är tyngre och kompetentare än det tyckta, anade eller trodda?
Jag tänker att jag måste säga vad jag tycker annars händer ingenting.
Jag tänker att  han egentligen inte har så torrt på fötterna som det verkar.
Jag tänker att hon vet mer om saken än hon vill låtsas om.
Jag tänker att Pelle är ett avsevärt starkare kort i sammanhanget än Gustav.    
Jag tänker att hennes första roman är väldigt mycket bättre och mer välskriven än den nya.

Bloggkramp.

Självklart är man inte tvingad att skriva var och varannan dag.
Självklart har man heller inget direkt att skriva om så ofta.
Eller det vill sig inte helt enkelt.
I mitt fall kan det också bero på att hjärnan är totalt blank. Eller att jag saknar förmåga att sovra bland sånt jag upplevt, sånt jag läst om, sånt jag hört berättas, sånt jag tagit intryck av av en eller annan orsak - man kan ju bli glad, intresserad, upprörd, ledsen, riktigt arg etc. Och det har varit mycket sånt på sistone:
Resan till Skåne hör till det glada, positiva även om den även innebar viss sorg och eftertänksamhet och en påminnelse om att inte ta hälsa och ett aktivt liv med rikt innehåll som en självklarhet. Skåne är fantastiskt med sina bböljande slätter, sitt ljuvliga - ibland dramatiska - kustläge. Vägen från Falsterbo mot Österlen och vidare är bland det vackraste man kan se. Tycker jag. Kivik i äppeltider t ex. Har du smakat äpplet Rubiola till exempel, eller päronet Klara Fries? Gör det så får du två smakupplevelser. Skåne är ett måste varje år. Och vi har lyckan att ha vänner som vi kan besöka och som tar oss runt både på nya upptäktsfärder och kära återseenden och dessutom erbjuder sovplats och kulinariska upplevelser och inte minst trevligt umgänge och goda samtal. Årliga turen till Köpenhamn är alltid lika intressant och kul och utsikten från bron lika magnifik, synd bara att räcket är lite för högt, vyerna blir delade ett räcke mitt i det vackra. Det borde dom som byggde ha tänkt på.
Till det trista hör IKEA som retuscherat bort kvinnor i Saudiarabiska katalogen.
Nya påminnelser om dåliga äldreboenden och omsorg. En insändare i DN "Omänsklig äldrevård på löpande band" som beskrev vad en personal enligt schema ska utföra på 10 minuter: laga och servera middag, hjälpa till att komma igång eller mata, ge medicin, diska, städa lite; moppa golv, torka av i kök och badrum...., hjälpa till vid toalettbesök. Lätt som en plätt, eller hur? Mellan 13.03 - 13.13! Det är bara att hoppas på att detta är ett extremexempel. Men kvinnan som skrev verkar trovärdig, hon har själv för några år sedan arbetet inom äldrevården och har sett hur den försämrats i varje fall på hennes ort. Ibland undrar jag om det inte vore bättre att få dö levande. Inte särskilt kul förstås, men definitivt värdigare.
Obamas mindre lyckade insats i valdebatten mot Romney. Eller låg han lågt för att invagga Romney i någon slags säkerhet? Han kanske både briljerar och mosar nästa gång, Obama alltså.