För en stund sedan for en stolsdyna förbi fönstret och landade i häcken.

Så du kan förstå att det blåser. Mycket värre än på bilden i mitt förra inlägg. Nej jag gnäller inte. Konstaterar bara att så är det när man har lyckan att bo vid vatten. Och jag älskar varenda våg som kommer vräkande. Jag har funderat på att måla det blågrå och vitskummande, men inser naturligtvis min begränsning i målarkonsten. Visserligen har jag hört att någon sagt: "säger konstnären att något är konst så är det konst." Det är sympatiskt i och för sig, men jag tvivlar. Lite pretentiöst vore det nog om jag på fullt allvar påstod att mina målarförsök var konst. Däremot tycker jag inte att det jag gör är så väldigt mycket sämre än vad många som kallar sig konstnärer åstadkommer. Javisst, det är sådant jag inte förstår; sådant jag inte ser något i; anar ingen symbolik; kan inte ta till mig varken färg eller form.
Konst behöver definitivt inte vara vacker, men måste ge mig något, beröra på något sätt, ge mig en känsla av något. Jag ser absolut ingenting i exempelvis några glödlampor och sladdar i en skokartong, eller vita A4-blad med små skära korvliknande saker på rad.
Idag har vi målat citroner, äpplen, vitlök och rödlök på kursen. Själva objekten blev hyfsade både form och färgmässigt. Ja, det tycker jag faktiskt. Men skuggorna under är ett elände, inte extremt dåligt men definitivt inte bra. Så svåååårt! Kul är det i alla fall och väldigt intressant, några av Karins tålmodiga och uppmuntrande undervisning och goda råd fastnar väl hoppeligen så småningom.
Tänk att kunna måla som Lars Lerin eller Andrew Wyeth vars konst vi hade glädjen att se i somras! Den förra i hans eget museum i Munkfors, den senare på Akvarellmuseet i Skärhamn. Upplevelser. Starka upplevelser som gav magkänsla och fortfarande sitter kvar bakom ögonlocken. Och inte glömmer jag heller Kjell Engmans glas på Läckö slott. Särskilt hans luftlätta, svepande klänningar - så fantastiska. Det är konst det! tycker Eternellen.

Vågorna vältrar sig i viken.

Rätt höga är dom, vågorna.
Blågrå, mörkt blågrå, toppade med bländvita gäss som lyser i solljuset som silar ner mellan flygande moln. Vackert är det. Sagolikt vackert.
Hösten är på väg. Årstiden som inte brydde sig ett dugg om att den inte fick komma. Inte riktigt än. Vi är inte färdiga med sommaren.
Eller är vi? Du kanske, men inte jag. Inte än!
Löven flyger. Äpplena dunsar ner.
Schneewittchenrosen blommar som en galning - den ena knoppen efter den andra sväller och slår ut. Chokladblomman har också blommor. Tomatplantan har däremot kroknat, ser nedstämd ut och de sista frukterna är fortfarande gröna.
Mornarna är mörka - vill sova men vaknar strax efter fem och kan inte ligga kvar. Tidningar och kaffe lockar. Och att se ljusningen, som kommer så sakteliga.

Blinka mera!

Att det ska vara så svårt att blinka! Jag har ofta undrat om moderna bilar överhuvudtaget är utrustade med blinkers eftersom så få använder dom.
Nu har Motormännen utrett något som varenda trafikant - bilist, cyklist, fotgängare spelar ingen roll - redan vet; mer än hälften av alla bilister använder inte sina blinkers. Man bryr sig inte om att visa vart man ska ta vägen. Struntar i något som är så enkelt! Pratar i telefon eller sms:ar i stället kantänka. Andra får väl för sjutton se upp för här kommer jag.
Vänstersväng, högersväng, rondell, filbyten spelar ingen roll - kör på bara!
Kvinnor är något bättre än män på att blinka. Och det är väl inte helt oväntat. Tyvärr bara något bättre.

Artighet, omtänksamhet eller ....ja. vadå?

Nu åker jag inte särskilt ofta buss eller tunnelbana. Åker jag så är det aldrig, eller nästan aldrig, i rusningstid. Alltid gott om plats. Och jag både kan och orkar. Ingen behöver fundera på om käringen orkar stå eller om man ska erbjuda henne sin plats. Så egentligen vet jag inte ett dugg om hur det är med artigheten och omtänksamheten ombord på bussar och tunnelbana. Visst, jag har hört; det är ytterst få som lämnar sin plats till en äldre person.
Men jag minns. 1964 när jag var ung och höggravid. Då fanns det både artighet och omtanke.
Aldrig att jag behövde stå på en proppfull buss eller tunnelbana.
Men jag antar att det hänt en del sedan dess.
Varför skriver jag det här?
Jo, jag läste en insändare som förfasade sig över att ingen någonsin lämnade henne sin plats på ett överfullt kommunalt färdmedel.

Bara att skåda sanningen i vitögat!

Hösten är här, vare sig man vill det eller ej.
Årstiderna kommer och går.
I och för sig skönt. Jag gillar årstider, men den varma årstiden är alldeles för kort. Bara att inse att årets sista bad i Hägernäsviken är ett minne blott.
Regnet öser ner. Smattrar mot rutan.
Blåsten drar ner gulnande löv.
Stövlar fram till dagens hundpromenad.
OCH älskad orange jacka. Den lyser upp. Verkligen!

Valet är över - skönt! Back to normal.
Inte alls; Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.
Sorgligt men sant, men det är väl det som är demokrati; att alla får föra fram sin åsikt även om den är aldrig så obekväm och obehaglig.
"Mitt" partis framgång i Täby är naturligtvis något att glädja sig åt. Även om min insats är ytterst blygsam - i stort sett bara utdelning av partmaterial och valsedlar - men det har varit roligt och stimulerande att i alla fall nosa på valarbetet.

Jakt på dammråttor och utsortering trånga bokhyllorna, utmärkt sysselsättning i regnrusket.
Fönstren? Dom får vänta till uppehåll.
Garderoberna - redan färdiga. Köksskåp och lådor står på tur. Och frysen, som måste tömmas och avisas för att välkomna årets lilla lamm.
STORT GLÄDJEÄMNE - svenska äpplen, päron och plommon.
Nu - till bokhyllorna!

Var är prins Daniel?

Ingen stor fråga i sig för Eternellen, som är lite kluven i kungahusfrågan. Varken rojalist eller republikan, kanske lite mer rojalist - gillar familjen men tycker att monarki är otidsenligt. Ja, jag vet uppriktigt inte vad som väger över.
Hur som helst så undrar jag var Daniel håller hus. Han var i varje fall inte på Konserthusets öppningskonsert igår kväll där både hustru, svärfar och svärmor deltog. Eternellen med make var också där. Naturligtvis har jag sett hans bild på kändistidningarnas löp med - som dom säkerligen hoppas - lite "kittlande" rubriker. Dock inte tillräckligt kittlande för att köpa en. Så jag får väl gå och klippa håret!

Ålder är ett sinnestillstånd.

Tänkvärd och träffande formulering av Jan Eliasson, vars 70-årsdag uppmärksammas i dagens DN.
"Ålder är ett sinnestillstånd. Jag räknar inte år längre och är tacksam för varje dag. På engelska kan man säga: Age is a matter of mind. If you don´t mind, it doesn´t matter."