Nu åker jag inte särskilt ofta buss eller tunnelbana. Åker jag så är det aldrig, eller nästan aldrig, i rusningstid. Alltid gott om plats. Och jag både kan och orkar. Ingen behöver fundera på om käringen orkar stå eller om man ska erbjuda henne sin plats. Så egentligen vet jag inte ett dugg om hur det är med artigheten och omtänksamheten ombord på bussar och tunnelbana. Visst, jag har hört; det är ytterst få som lämnar sin plats till en äldre person.
Men jag minns. 1964 när jag var ung och höggravid. Då fanns det både artighet och omtanke.
Aldrig att jag behövde stå på en proppfull buss eller tunnelbana.
Men jag antar att det hänt en del sedan dess.
Varför skriver jag det här?
Jo, jag läste en insändare som förfasade sig över att ingen någonsin lämnade henne sin plats på ett överfullt kommunalt färdmedel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar