Valborgsmässoafton.

1 april ena dagen och Valborg den andra, så känns det. April har flugit iväg lika snabbt som alla de andra månaderna detta år. Och förra med. Kallt är det. Inte lika blåsigt som igår när jag tror att Värtans vågor gjorde höjdrekord, fräsande mörkgrå med skummande toppar. Blåsippor och vitsippor låg ut med marken och höll krampaktigt fast sina nyutslagna kronblad.
Gråmulen morgon, så vad gör man. Slår på teven för att glo bort en stund. Och vilken tur! Tidigare i år missade jag på grund av något viktigare tre storfavoriter som var gäster hos Malou en och samma morgon - paret Marie Göransson/Jan Malmsjö och därefter Cecilia Hagen. Där satt dom nu i repris denna sistaaprilmorgon i soffan alla tre. Så glad jag blev! Tre intressanta, roliga  människor med stark utstrålning som pratar om sina liv. Vilken höjdarmorgon.
Fyran är hemma och hälsar på, och det är också en höjdare får jag säga. Även om vi skyepar ganska flitigt så är det ändå inte samma sak som att ses på riktigt. Hon är ett av skälen till att jag inte bloggat särskilt flitigt på sistone plus att tusen andra saker som jag åtagit mig och måste fixa råkade skocka ihop sig, sånt som tar tid och kräver en massa tankar för och emot och fram och tillbaka - ja, du vet hur det kan vara, seniorlivet är inte helt utslätat och harmoniskt - tack och lov för det. Och vardagslivet ska ju också fungera såväl som guldkanterna man ska hinna med. Planering, planering, planering. Tycker att jag är bra på det, men även solen har fläckar. Och jag är inte heller så tvärsäker som förut på att allt ordnar sig, tror inte att jag hinner till exempel, men det gör jag ju. God hjälp av Fyran och Maken. Släktlunchen i söndags gick finfint, på söndag är det dags för nästa - och vad ska vi bjuda på då. Ja, det ger sig. Middagen idag bjuder Ettan på. Inga bekymmer för mig. I nästa vecka en dag är det Tvåan som rör i grytorna. Några utflykter på gång! Och så måste vi ju göra Stockholm en dag. Hoppas det blir lite varmare. Sköna maj välkommen till vår bygd igen! Med sol.

     

Isen har dragit iväg.

Äntligen isfritt, inte en dag för tidigt. Regn och vind har samarbetat och nått ett efterlängtat resultat. Inget ont om isen, vi har haft enastående soldagar på vita vidder. Men det var nog nu. Vi vill se glittrigt, blågrått vatten i rörelse,och det gör vi idag. Härligt. Svanar och måsar slår sig ner runt bryggan. En och annan liten tussilago sticker upp i gräset liksom krokus och snödroppar i rabatterna.  

Sommaren blir kanon.

Kan inte bli annat, unga skatparet bygger bo allra högst upp i linden. Och det är ju ett tecken på att det blir en varm och solig sommar. De sliter, släpar , verkar välja kvistar med omsorg innan de transporterar  per näbb och vingpar upp i trädet. Väl där verkar det veta precis hur de vill ha det, inget hafs här inte. Förra sommaren hade vi fyra skatbon, samtliga togs bort när trädet hamlades. Men hej och hå, här kommer ett nytt par och slår sig ner.

Nej se det snöar, nej se det snöar

det var väl roligt, hurra!
Ja, om det varit december, januari eller februari, men nu är det APRIL.
Nu yr det för fjärde gången idag och marken är vit. Minus 3,7 i APRIL, nån måtta får det vara. Jag längtar sol och värme, vill slippa varmfodrade kängor och vinterjacka, halsduk och mössa.

Man coachar hit och man coachar dit.

De senare åren har coacharnas skara ökat och ökat och ökat. Coachar är som trattkantareller - hittar man en så hittar man massor.
Att det gått lite inflation i coaching har jag länge tyckt och undrat lite över; att det är så förvånansvärt många som känner sig kallade och väl insatta i exempelvis arbetsmarknadsfrågor att man anser sig ha förmåga att coacha andra och tjäna pengar på det. Kanske andra arbetslösa som gått på af och tänkt "att jobbet de gör där verkar väl inte vara så märkvärdigt......söka lite på nätet, ja det kan jag ju, skriva en cv, ja det har jag ju lärt mig...."
Och absolut inget ont i det, jag är verkligen FÖR eget företagande och gör du ett bra jobb ska du ha bra betalt för det. Det finns många coachar som är utomordentligt skickliga i det de coachar och väl värda varenda öre de tjänar Men långtifrån alla är det.
Arbetsförmedlingen har nu lagt ner upprörande 5 miljarder på coacher för arbetslösa. Och vad är det om satsningen varit lyckosam? Då hade det lönat sig. Nu har man mer eller mindre kastat 5 miljarder i stället därför att man köpt in tjänster utan att minsta kontroll över vad man får för pengarna. Hoppsan det blev visst inte så bra det där. Har ingen på af hört talas om UPPHANDLING och TILLSYN, kan man undra.
Det är inget nytt precis, tyvärr, det har varit si och så med tillsynen lite varstans.          

Hans Rosling.

Jag hoppas att SVT lägger ut sin morgonintervju med professor Hans Rosling. Han är fenomenal den mannen på att åskådliggöra hur det ser ut i världen. Idag handlade det om barndödligheten i riktigt fattiga länder. Vad som behövs är barnmorskor, vaccin, myggnät och förstås p-piller. Många människor i fattiga länder har lyckats resa sig ur det värsta eländet just på grund av detta, barndödligheten har minskat och barnkullarna mindre.  
Han gör också en jämförelse med vad svensk sjukvård många gånger handlar om. Titta - han är lysande.

Asyl.

Nog borde de afghanska tolkarna få asyl i Sverige. Det tycker väl alla är ganska självklart. Eller?

Gillar du den här lila bakgrundsfärgen?

Ja, jag talar om bloggbakgrunden. Visst är den vacker?
Ungefär samma färg har min högra rumphalva och högerlår. Inte särskilt vackert just där kan jag säga och att sitta är inte precis det behagligaste. Minne efter piruetten förra onsdagen. Så jag leker prinsessan på ärten och sitter på kudde.
Se upp för isfläckar! Och snart är det dags för rullande smågrus efter vinterns sandning, det är inte ett dugg bättre.

Vilken bra idé, strålande helt enkelt,

den bara kom,
slog ner som en blixt i mitt huvud mitt i bläddrandet i SVT-play.
Mitt i det jag trodde var bloggtorka -
jag visste precis vad jag skulle skriva om.
Jättekul skulle det bli och jättebra.
Lika blixtsnabbt och med stor iver loggade jag in på min blogg,
bäst att smida medan järnet är varmt.
Och DÅ var blixten helt borta lämnade inte minsta muller efter sig.
Kan inte minnas - men det är ju inte klokt.
Bara borta.
Tillbaka till SVT-play för att försöka minnas.
Inte en aning - helt blankt.
Men bra var det.

En olycka händer så lätt.

Sätt på Salvekvick!
Minns du plåsterreklamen någon gång på 60-talet då en liten tändsticka på promenad rasade ihop och bröt sig. MEN med en häfta Salvekvick kunde den snart gå igen.
Olyckor händer lätt. Och fort går det. Det fick jag verkligen erfara i förra veckan då Maken, hunden och jag varit på lång och härlig ispromenad. Borta vid en udde tog vi oss upp på vår vanliga promenadväg och fortsatte vägen fram. Jag såg isfläcken tydligt, du vet hur det ser ut när vatten runnit över vägen och frusit till  is. Jag saktade ner och steg försiktigt ut på det hala, OCH gjorde gjorde världens piruett som avslutades med mitt livs första, fruktansvärt klumpiga och hoppeligen enda spagat. Trodde att jag krossat alla ben, brosk och knotor som finns i  höft och lår.
Det hade jag inte, utan lyckades med Makens hjälp kravla mig upp - vilken tur att han var med -  men det gjorde fruktansvärt ont, det ondaste jag känt i mitt liv kan jag säga. Maken gick hem med hunden och körde ner bilen där man inte får köra och tog mig till doktorn där jag fortsatte att stappla omkring hållande mig i väggarna och blev undersökt och röntgad. INGET var varken brutet eller bräckt tack och lov. Utrustad med starka piller och kryckor kunde jag åka hem och nu har jag suttit här hela påsken och låtit mig passas upp av Maken och snälla barn.
Idag kan jag linka på hyfsat bra nu när jag fått lite bättre kläm på hur man använder en krycka, det är inte alldeles lätt. Ska snart ut på en liten promenad med Maken som lullar med i min allt annat än raska krycktakt. Lull lull. Solen skiner, men det är kallt, jag som normalt alltid går raskt och aldrig fryser får pälsa på lager på lager. Tänk vad rörelsevärme betyder!
Någon Salvekvick har jag däremot ännu inte behövt. Peppar, peppar.