Tänk att det aldrig går över. Lite bättre än förr är det, men på den gamla goda tiden när vi packade och reste med fyra barn var ansvaret så mycket större. Då var det stressigt. Men nu har jag ju bara mig och maken. Ja, jag lägger mig i hans packning och påminner om saker. Helt i onödan tycker han, men det har faktiskt hänt att påminnelsen inte varit direkt onödig.
Rastlös är jag och blir inte klar med någonting:
ena minuten far jag runt med dammsugaren för att i nästa kolla om passet ligger där det ska,
lägger fram shorts - provar att dom går på,
tar en kopp kaffe,
hugger tag i dammsugaren igen,
vattnar blommor,
plockar bort onödiga plastkort ur plånboken,
letar fram ett par olästa pocketböcker,
river korsord ur Svenskan,
laddar telefonen,
laddar batteriet i kameran,
letar fram solskyddsmedel,
putsar glasbordet,
noppar lite visset i krukväxterna,
väljer och vrakar bland T-shirts och skjortor,
stryker en tidlös klänning som varit räddningsplankan i 20 år,
dammar teve och bokhylla,
tar ner min vackra julängel
läser lite tidning,
målar tånaglarna,
fixar kvällens gåbortspresent,
städar översta byrålådan som alltid är stökig och full med udda saker,
åker och handlar på Stop - kan inte missa 100:-/rabatt om jag handlar för 500:-,
städar badrummet,
ringer god vän och tackar för senast....
Ja, så där håller jag på - allt på en gång - och önskar hela tiden att jag redan varit borta och haft det jätteskönt och är hemma igen lyckligt och väl. Samtidigt vet jag ju att så fort jag är på väg, sitter i bilen på väg till Arlanda så är jag väldigt glad åt resan och fullkomligt kolugn. Då spelar det ingen roll om jag glömt något. Kollar bara om passet ligger i väskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar