Litteraturknaprande svägerskan hade två Munro i bokhyllan.

Och jag hade en.
Som jag nu läser om.
Tyvärr en ganska småstilt pocket. Men det får gå, det gör absolut ingenting att det tar lite tid. Bråttom har jag inte. Jo, ibland, fast inte när det gäller böcker numera. Hanne Kjöller läste jag på ett kick förstås. Tack vare ganska stor stil och glest mellan raderna. Intressant. Verkligen. Hon är duktig Hanne - jag vet att jag sagt det förut - och nu skakar hon om journalistkåren med all rätt. Läs den!
Leif G W Perssons senaste ligger på nattygsbordet och väntar, den ska jag läsa efter Munros noveller. Hon är lättpackad och ska få följa med till London. Tänk, jag har läst den men minns ingenting. ABSOLUT INGENTING. Men jag läste den säkert på den tiden när jag drog på fort som attan för att hinna läsa så mycket som möjligt. Så himla dumt.
 

 

London, London, London!

En av mina favoritstäder. Definitivt. Det var hit jag kom på mitt livs första utlandsresa om man bortser från Norge. På 50-talet!
Är det någon som minns 50-talet? Hur det var när resandet tog fart.  Det låg fortfarande i sin linda. Jag var den första i min släkt som åkte utomlands om man undantar farbror Kalle, morfars yngre bror, som "gått till sjöss" som ung och en kusin till mamma som var maskinist på en oljetanker. Ingen annan. Inte ens min 18 år äldre älklingskusin. Jag åkte till England som au pair den 28 december 1954. Och sedan dess älskar jag verkligen London. Det var ju där det stora äventyret  började.
Mitt liv.
Det var ju där jag verkligen hade ansvar för mig själv för första gången.
Nåja, jag hade turen att bo och arbeta i en bra familj som verkligen brydde sig. Men ändå. Jag var där på egen hand, utan mamma och pappa att luta mig mot om det eventuellt krisade. Och stan var stor. Överväldigande stor. ALLT, precis ALLT var nytt. T ex såg jag för första gången färgade människor i folkvimlet: afrikaner, indier, japaner.....Att gå på Lyons Corner House och äta korv med baked beans var oerhört exotiskt. Vandra på Piccadilly Cercus och Regent Street och Oxford Street var nästan  obegripligt liksom gå på madame Tussauds, National Gallery, Pall Mall, Buckingham Palace etc.
Men man vänjer sig och efter ett tag var jag i alla fall i mina egna ögon ganska så världsvan. Vid 18 års ålder!!!!
Det är 49 år sedan dess, jag har besökt London många gånger och det är alltjämt en facinerande stad.Sist jag var där var på tjänsteresa. Jag slog på TV.n på morgonen för att höra på nyheter. Då visade man bilder från ett ofattbart sjödrama - Estonia hade förlist. .
Något så ofattbart. Man fattar ingenting.
Jag trodde att jag missuppfattat vad som sades, att jag inte var så himla bra på engelska som jag trodde, Men verkligheten var ju precis så fruktansvärd - det jag uppfattade var dagens sanning och inget annat.
Så gick det några år. Ganska många faktiskt. Maken åkte fram och tillbaka till London som en tätting med jobbet. Och sista gången han var där - ja, då small det i tunnelbanan, han steg av två hållplatser därifrån!!!!
Det gick några år - det var mycket annat vi ville se tillsammans under våra första pensionärsår. Men så bestämde vi oss - London here we come!Allt var klart!
DÅ kom askmolnet från Island.
 London? Inte att tänka på!
Men nu då! Nästa vecka!Vi håller tummarna för att vi kommer iväg.

På torsdag tävlar han igen, vår favorithäst.

I Norge, så han ska utomlands den lilla pigga krabaten. Sist han tävlade blev han 2:a så han är duktig - håll tummarna på torsdag. Vi hälsade på honom idag och bjöd på morötter, som han nöjt knaprade i sig innan det var dags för hans lilla middagslur. Han sover middag varje dag, berättade en av hans skötare, lägger sig ner i boxen och slumrar en stund efter förmiddagsträning och lunch.

Snygg profil, eller hur? Synd bara att jag alltid får lite extra "blänk" i ögat.